Mina vänner. Låt oss höja våra glas med blod och vin och utbringa en avskedsskål. För The Witcher 3, den makalösa resan vi har varit med om och för att vi har några av de allra bästa vägarna kvar. Än är resan inte över.

Geralts resa har aldrig varit soligare eller lyckligare. Detta är han väl värd.

Under året som gått sedan jag levde och andades tillsammans med Geralt har jag insett att The Witcher 3 är det bästa jag någonsin har spelat. Må så vara att detta är stora, tunga, laddade ord – för det är också sanna ord. Att komma till insikt att Blood and Wine är världens bästa expansion var enklare, särskilt om man ställer det bredvid samtidens dlc-pynt och kartpaket. Även ställt bredvid fullängdsspel är det få som når upp i dess klass, eller ens omfattning.

Men det är dumt att jämföra, för just nu är jag bara så tacksam över att vara tillbaka i den vita vargens sällskap. Det ska dock tilläggas: Geralt kliver ur sin komfortzon och rör sig mot något nytt, med solsken i blick.

Från Game of Thrones till Disneyslott

De norra kungadömena har aldrig hymlat med cynismen och sin Game of Thrones-atmosfär, snarare har breda penseldrag av vemod färgat världen. Minns den blodiga baronen. Minns alla andra trasiga människoöden. Därför är det så uppfriskande när Geralt skrittar in i Touissant och jag låter blicken svepa över ett grönt land med prunkande trädgårdar, vingårdar, porlande floder, sagoskogar och ett Disneyslott som tornar över staden Beauclair. Människorna är lyckligare. Möjligen beror det på överflödet av vin men jag vill tro att de också är berusade på livet.

Det är faktiskt rörande att CD Projekt väljer att avsluta sin saga om Geralt med något som är soligare, lyckligare och lite lättare till sinnes. Till Touissant har inga krig nått.

Att Geralt slutar med ett av sina vackraste äventyr gör det lite lättare att ta farväl.

Vad som finns är däremot riddare, tornerspel och ett liv där ära och kärlek väger tyngre än makt och pengar. Något av det första som möter mig är en riddare som svingar sitt svärd mot en väderkvarn, allt för att vinna sitt hjärtas dam. Scenen är förstås en passning till don Quijote men grejen med Witcher är att inget är vad det verkar vara och, se där, kvarnen sprängs i bitar och ur dammolnet träder en monstruös jätte fram.

När mörkret faller dricker man inte längre vin utan snarare blod. Och är lite naken.

Nej, allt är inte vad det verkar. Det är inte för intet grevinnan kallat på den ökände monsterjägaren. Flera riddare har dött under udda omständigheter och gör ingen något verkar det som om fler är dömda att gå samma väg. En seriemördare? Ett straff från gudarna? Riktigt oroväckande blir det när vampyrer biter och klöser sig in i handlingen. Å andra sidan – grejen med Blood and Wine är att det inte är oroväckande. Även vampyrer kan vara artiga och Geralt sitter långt inpå småtimmarna med en gammal blodsugande vän bara för att slänga käft och låta vinet flöda.