Jag kan fortfarande bli lite illa berörd när jag kommer att tänka på några av dem. Hur de fick mig att må, hur utsatt och vilsen jag kände mig. Mardrömmar är så påtagliga när man är barn, trots allt. Ibland så pass att de gör avtryck för livet.
När jag spelar #Inside kommer jag att tänka på detta igen. Danska Playdeads mörka pusseläventyr är nämligen som att spela igenom ett barns mardröm. Utsatthet, ensamhet, vilsenhet. En värld med diffusa regler som skiljer sig från det man är van vid. Man glider mellan platser utan att riktigt förstå hur man hamnade där. Och några raka, enkla förklaringar finns inte att få. Du har bara dig själv här. Resten är hotfullt mörker.
Utsatthet man kan ta på
I grund och botten är Inside en fortsättning av Playdeads debutspel, [g="Limbo"]. En pusselplattformare om ett utsatt barn i en dödlig värld. Du kan hoppa, flytta föremål och dra i spakar. Men Inside tar konceptet vidare och förbättrar det på snart sagt alla plan. Där Limbo kändes något tomt när eftertexterna rullade är jag helt upprymd och uppfylld av tankar när Inside kommer till sitt något abrupta slut.
Inside är en upplevelse, och en sådan ska inte spoilas. Därför vill jag inte berätta för mycket om vad som väntar. Men till skillnad från Limbo finns här gott om överraskningar längs vägen, även spelmekaniska sådana. Pusslen är inte särskilt svåra, men de är ofta underhållande och fyndiga att lösa. I början handlar det mest om att undkomma vakter och hundar som gör sitt yttersta för att döda dig. Varför de är ute efter dig och var du befinner dig är högst osäkert, förstås, vilket bidrar till den där tryckande mardrömskänslan. Vid enstaka tillfällen blir det lite trial and error, och några pussel känns mer omständliga än intressanta, men överlag är Inside oerhört väldesignat.
Medan du rör dig mellan de olika, märkliga områdena så dyker nya mekaniker upp. Som att du kan kontrollera viljelösa kroppar med en slags VR-liknande hjälm, eller styra lite olika sorters maskineri. Hela tiden är det makalöst vackert. Ett av få spel som får mig att önska att det var i 3D, och att jag hade en 3D-tv, för det händer så mycket i både för- och bakgrunden hela tiden. Allra vackrast är undervattenspartierna, som är närmast hypnotiska – och djupt skrämmande. Och sedan har vi det där slutpartiet, förstås. Men det får du uppleva själv.
Det är inte ofta skärmdumpar ger en rysningar
Jag har redan sett en del gnäll om att spelet inte förklarar exakt vad det går ut på, eller vad som försiggår. Men det är att helt missa poängen. Berättandet i Inside är helt visuellt, och egentligen är det ganska tydligt. Det är bara det att vi inte får några tydliga förklaringar varför saker och ting sker. Men det är en del av tematiken. Om vi fått loggböcker eller långrandiga tal som förklarade spelets lore så hademystiken fallit platt.
Vi är så vana att få de här lore-dumparna att det kan bli frustrerade när de inte kommer. Men i det här fallet är det endast av godo att det inte finns där. I den här världen har du bara dig själv. Det är din tolkning av spelets skeenden, gestaltningar och symbolik som gäller. Eller, om du så vill, din emotionella upplevelse av en fascinerande, vacker och obehaglig, värld. Det behövs inga djuplodande tolkningar för att reagera emotionellt på det som sker på skärmen, trots allt. Det påminner på så vis om klassiska #Another World, där du varken får eller behöver några förklaringar – det som syns på skärmen räcker för att förstå ungefär vad det är för värld.
Det händer alltid något i bakgrunden
Inside delar en del, både visuellt och tematiskt, med David Cronenbergs filmer. Spelet målar upp en alldeles egen värld som känns både främmande och drömlik, och bekant och realistisk, på samma gång. Det är oerhört svårt att slita sig från spelet när man väl fastnat i dess hypnotiska atmosfär.
Som barn lärde jag mig med åren att känna igen vissa återkommande mardrömmar. Det som en gång skrämt mig blev vardagligt. En dröm, där jag gick på en bro, blev så tröttsam att jag började hoppa självmant för att vakna upp och slippa gå igenom hela skiten igen. Det är lite så jag kan känna med misslyckade mardrömsskildringar som förlitar sig för mycket på familjära grepp och klyschor, utan att tillföra något eget.
Inside är något helt annat. Det tar det i grunden bekanta och förvandlar det till något fascinerande och främmande. Det är en mardröm jag inte varken kan eller vill vakna upp från. Även efter att eftertexterna rullat finns det kvar där i bakhuvudet, och där lär det stanna.
