Gears of War må vara en blodig, actionstinn spelserie om män med läppskägg, bandana och enorma vapen. Ändå är det fluffiga arkadspelet #Bubble Bobble den första jämförelsen som ploppar upp i mitt huvud när jag tänker på spelet. Precis som Bubble Bobble är de första två #Gears of War-spelen nämligen något av det bästa jag spelat i co-op-väg.
Således var det med viss optimism jag provade nästa del i serien. #Gears of War 4 utspelar sig 25 år efter att locust-rasen besegrats. Den här gången tar Benders, förlåt, jag menar Marcus Fenix son JD över hjälterollen. Den utrotningshotande mänskligheten har kämpat för överlevnad, med interna stridigheter som följd. Naturligtvis visar ett nytt mystiskt hot sitt fula tryne. Lösningen är att skjuta enorma mängder monster.
Co-op var och är Gears of War-seriens rätta element.
Det första som slår mig är hur bekant det är, med tunga, skitiga och väldigt blodiga strider. Den hyfsat matiga sekvens jag spelade matade hela tiden på med nya fiendeströmmar. Konstant action, alltså. Det börjar med att vi råkar på pulserande puppor som blockerar vår framfart. Jag får den briljanta idén att såga sönder den med den ack så klassiska sågen. Det skulle jag inte gjort. Fiender börjar välla in från alla håll och kanter. De flesta av dem får också smaka på sågen. När allt lugnar sig för några sekunder inser vi att pupporna innehåller människor som långsamt och plågsamt förvandlas till blodtörstiga monster.
När karaktärerna börjar prata kommer min andra insikt – JD är en tönt. Hans släta, intetsägande ansikte lämnar mig fullständigt oberörd, och hans karaktärsdrag består i att han inte tycks ha några. Hans kompanjoner verkar inte mycket bättre, särskilt inte dumskallen Del. Marcus må ha varit en stereotyp stridspitt, men det fanns en charm i hans överdrivna manér, mycket tack vare utmärkte röstskådisen John Maggio. Kanske säger det en del att JD får karaktärerna i föregångarna att kännas genuina.
Så länge jag låter skjutvapnen föra gruppens talan spelar det väl mindre roll. Tyngden i striderna är intakt, men tempot känns något högre. Att söka skydd är fortfarande livsviktigt, men jag upplevde ändå att jag var lite mer rörlig än i de äldre spelen. Några nya vapen fick jag också prova på, varav det så kallade buzzkill var roligast. Ett otympligt åbäke som skjuter ut sågklingor i hög fart, som kapar alla lemmar som har oturen att komma i vägen. Svårt att använda, men väldigt tillfredsställande när det flyger monsterdelar åt alla håll och kanter.
Till JD:s försvar ska sägas att han är en handlingens man.
Demot avslutas med en strid mot tre större bossmonster som skjuter stora taggar ur sina svansar. Här måste man hela tiden röra på sig. Att trycka bakom samma skydd fungerar inte. Istället för strategiskt placerande blir det en frenetisk kamp för överlevnad. Förhoppningsvis har spelet fler sekvenser som tvingar fram spelarna ur sina trygghetszoner på det här viset.
På det hela taget uppskattade jag det jag fick prova. Storyn känns inte speciellt spännande, och karaktärerna verkar tålamodsprövande töntiga – men så länge striderna är intensiva och tunga så kanske man inte hinner störa sig på den biten. Särskilt inte om man delar dem med en vän.
