När jag la upp en bild på installationen av World of Warcraft på Facebook var reaktionerna väntade. “It’s a trap”-memes och varnande utrop, alla med varierande glimt i ögat. Azeroth är en plats så gott som alla spelintresserade har en relation till. Bra som dålig. Min egen kan bäst beskrivas som “skräckblandad förtjusning”.

Det var spelet jag lovade mig själv att aldrig installera men som ändå lyckats sluka hundratals timmar av mitt liv. Timmar som jag både minns med glädje men även ett par jag aldrig får tillbaka. När jag tar en gryphon från Stormwind till Western Plaguelands är det därför svårt att inte drabbas av svår nostalgi. Jag ser inte Hogger när jag flyger över Elwynn Forest men jag vet att han är där nere, redo att bita ihjäl alla nya spelare. Jag minns timmarna i Searing Gorge och slås av hur kal och utdaterad designen känns i jämförelse med dagens mer utsmyckade zoner. På samma sätt minns jag hur många gånger man färdats till Wetlands för att ta båten över The Great Sea. Talande exempel på hur mycket World of Warcraft har förändrats.

De nya zonerna är väsentligt snyggare

Förr i tiden kunde, eller snarare tvingades, du tillbringa minst lika lång tid på transporter som att faktiskt äventyra. Jag minns hur jag sprang fram och tillbaka genom Stranglethorn Vale med min nivå 39-karaktär och längtade efter en häst. Eller hur man hela tiden behövde åka tillbaka till huvudstäderna i olika ärenden, inte minst för att besöka sina klasstränare varannan nivå. En ganska så absurd tanke idag, när du kan stöka om bland dina färdigheter lite som du vill.

Samtidigt kan vi konstatera att World of Warcrafts storhetstid är över. Spelet kommer aldrig nå de tolv miljoner prenumeranter det hade i samband med Cataclysm, spelets tredje expansion. Trots att denna siffra har sjunkit till under hälften är det fortfarande det onlinerollspel som lockar flest betalande spelare. Få andra har faktiskt varit i närheten.

Legion känns därför väldigt mycket som fanservice till de spelare som faktiskt är kvar. Vilken Warcraft-nörd går inte igång på att få strida tillsammans med Sylvanas, snacka med Uther Lightbringer eller hänga med självaste Illidan? Och det råder ingen tvekan om att Blizzard lägger allt mer kraft på att få de där första timmarna i varje ny expansion att bli ännu mer storslagna.

Tro mig, det var mäktigare än det ser ut

Väljer du att spela som Demon Hunter, den helt nya klassen, får du följa Illidans och hans anhängares hundraåriga kamp mot ondskan, vilket kulminerar i det som blir startskottet för Legion. Demonernas nya försök att förgöra Azeroth blir dock allas kamp, oavsett om du hör hemma i Stormwind, Undercity eller Orgrimmar. Allt berättas med åtskilliga inspelade röstdialoger mellan betydande karaktärer, stämningssättande stråkar och fler mellansekvenser än någonsin tidigare. Visst, Warlords of Draenor var också bra men jag har faktiskt inte fått den här typen av gåshud sedan jag stod framför portalen i The Burning Crusade. Armbehåringen står som styvast när jag kliver in i Light’s Hope Chapels enorma källarplan som inretts som paladinklassens mötesplats.