En av de första låtarna jag hör är Bad Moon Rising av Creedence Clearwater. Redan efter det inledande riffet kan jag höra spelets puls i varje takt. Den tredje delen i Mafia-serien har nämligen övergett föregångarnas tempo för en helt ny stil. Istället för melankoliska stråkar och ett överhängande lugn bjuder #Mafia III på non-stop action, brutala eldstrider och medryckande rock n' roll.

Året är 1968 och Lincoln Clay har precis återvänt från Vietnamkriget till sin hemstad New Bordeaux i den amerikanska södern. Genom dokumentärklipp och intervjuer får vi veta att han har gjort någonting fruktansvärt: efter en misslyckad kupp har han inlett en våldsam vendetta mot Louisianas maffia.

Om det låter som en klassisk berättelse om hämnd och vedergällning så är det för att det precis är så. Vad som gör att det funkar är dels den nya tidsperioden, och dels de fantastiskt snygga mellansekvenserna som inte kan göra annat än engagera. Karaktärerna och deras repliker är också väldigt övertygande. Storyn avanceras genom att låsa upp och ta över olika distrikt, lite som i Assassin's Creed-serien.

En hastighetsmätare som skriker 60-tal.

Lincoln har kompanjoner som han kan tilldela områden beroende på vilka tjänster han vill ha i utbyte. Efter ett antal uppdrag såsom ”orsaka förstörelse för x antal dollar” eller ”frita gisslan från klubben” dyker en central måltavla upp i distriktet som leder till en ännu högre uppsatt måltavla, och så vidare, tills herren på täppan har eliminerats. Det funkar till en viss grad men kan också bli jäkligt repetitivt om det inte balanseras med utforskande i världen. Jag önskar att det fanns fler dynamiska uppdrag istället för samma sak om och om igen, där det enda som ändras är miljöerna.

Kontrollerna känns i alla fall tighta. Bilkörningen är ordentlig och inte för arkadig. Det går inte längre att få böter av polisen, vilket är lite synd. De går efter mottot ”skjuta först, fråga sen”. AI:n i allmänhet är ingenting att jubla över. Jag har stått bakom en pelare och visslat, och på så sätt lockat fram gängmedlemmarna en åt gången. Vid ett tillfälle lyckades jag, utan att bli upptäckt, knocka en man medan hans partner stod en meter ifrån och kollade på. Det är främst I stealth-sammanhang som AI:ns brister lyser så här tydligt, i hektisk strid tycker jag ändå jag får känna på ganska tufft motstånd. Det är lätt att bli överrumplad då de verkar föredra en väldigt offensiv strategi.

Den tidstypiska rasismen tar plats i berättelsen.

Vid ett tillfälle måste jag bryta mig in hos en knarkkung som har sitt klubbhus gömt under en jazzbar. Jag lyckas smita osedd nerför trapporna och tar samtidigt ut några män som stått vakt framför källaringången. Allting går som planerat tills jag felbedömer ett slag och plötsligt får alla gängmedlemmar emot mig. Klubben är full av civila och de får panik när kulorna börjar vina genom luften. Jag tar skydd bakom en pelare för att tänka ut en strategi, och under tiden ser jag hur en av gängmedlemmarna mejar ner minst fem flyende civila i ett försök att träffa mig.

Eldstriderna blir alltid riktigt intensiva; Lincolns attacker kan verkligen vara råa och hänsynslösa. Ibland får de mig till och med att undra hur vi egentligen kan tycka att våld i spel är underhållande. Jag kan inte sätta fingret på just varför men våldet i Mafia III känns stundtals mycket värre än i till exempel #Gears of War, där jag ändå kan såga itu folk med motorsågar, eller i GTA som har liknande vapen. Det känns lite som att Mafia III vill provocera genom att vrida upp våldet till max.