First Encounter Assault Recon sägs egentligen vara det långa namnet på spelet. Jag gissar snarare att utvecklarna tyckte att F.E.A.R. skulle vara ett häftigt namn på en förstapersonsskjutare och fick sedan krysta ihop ett längre namn bäst de kunde för sakens skull. Som namnet också antyder handlar det här om ett skräckspel. De tuffa grabbarna i specialenheten med namnet som nämndes först är nämligen de som sätts in när man misstänker mystiska och övernaturliga fiender.

Även om F.E.A.R., olikt vissa av sina kusiner inom genren, inte försökt skapa en alltför stor hype om sig själv långt innan det släpps är det ändå ett spel man hört om med jämna mellanrum. Utvecklarna Monolith har tidigare gjort riktigt lyckade förstapersonsskjutare såsom Shogo, No One Lives Forever och sist men inte minst Alien vs. Predator 2. Med sådana tungviktare i bakfickan torde F.E.A.R. kunna bli en av höstens stora skjutare.

Story med potential

- men utan styrka

Efter att en välorganiserad styrka av terrorister intar byggnaderna hos ett större företag dröjer det inte länge förän man börjar förstå att någonting är riktigt fel. Antiterroriststyrkan som skickas in försvinner spårlöst och övervakningskamerorna visar på en överste som inte riktigt verkar vara mänsklig. Speciallistenheten F.E.A.R. skickas in för att ta reda på vad som egentligen händer.

F.E.A.R. är en både väldigt enkelt men samtidigt konstig blandning av både skräckspel och ett helt vanligt action-FPS-spel. Stämningen byggs upp i början med hemska syner och varelser som rör sig i skuggorna. En liten flicka, som dock är allt annat än liten och söt, dyker emellanåt upp ur tomma intet. Mötena blir mer skrämmande efter hand och man förstår att hon har något med det hela att göra. Spelet gör dock väldigt tydligt byten mellan skräckscenerna och det mer karakteristiska skjutandet.

De motståndare du oftast möter är till synes helt vanliga soldater och här känns spelet helt enkelt som ett mycket välgjort action-FPS. När man sedan klarat sig igenom en sådan sektion märker man att fienderna försvinner och man tar sig in i ett mörkare område. Ljuden börjar bli skrämmande och plötsligt händer något som försöker skrämma en. När detta i sin tur är färdigt så börjar nästa del i skjutandet.

Skrämmande

- men samtidigt inte

Jag påstår inte att skräcken inte infinner sig. Spelet lyckas bra med att bygga upp en skrämmande känsla och utvecklarna gör detta på bättre sätt än det vanliga monstret som står och lurar bakom ett hörn. Samtidigt som de skrämmande scenerna är välgjorda är de inte farliga. Efter ett tag lär man sig att inte oroa sig för att det är något farligt som kommer att hända, och då försvinner också rädslan.

Medan man kämpar mot de vanliga soldaterna är man också helt säker på att inget skrämmande kommer att hända, då det är så tydligt när dessa scener börjar byggas upp. Även om ett spel som Doom 3 försökte skrämma spelaren med mindre finess och bara en mängd monster så var man i alla fall verkligen på helspänn hela tiden. Storyn kunde också varit till bättre hjälp för att bygga på rädslan. Tyvärr är den ganska intetsägande till en början och byggs inte så nämnvärt vidare på under uppdragen.