Från Wake Islands stränder, genom framtidsrymd och nutida ökenlandskap. Nästa år fyller Battlefield-serien 15 år och det märks på de slagfält som snart öppnas för alla. På ett bra sätt.

Jag har aldrig sett ett Battlefield-spel med så stor variation bland banorna. Medan betakartan Sinai Desert kändes väldigt mycket typisk för serien med sin stora yta och platta upplägg erbjuder resterande åtta slagfält väldigt olika krigsscenarion. Min personliga favorit Amiens är stadsbanan alla Karkand-älskare kommer nöta, den täta skogen i Argonne flörtar med Vietnam-veteraner (och kanske även Endor-diggare) medan Monte Grappas branta bergssluttning påminner om Kina-paketet som släpptes till #Battlefield 4.

Även slagfälten i sig bjuder på ombytliga konfrontationer. Du kan gå från bunkerslakt till att rida över slätt och från tät skog till sönderbrända gläntor på tio sekunder. Samtidigt har jag en känsla av att en klick Battlefield-spelare kommer klaga på banornas storlek och bristen på i stort sett öppna slagfält. De där flygplan och pansarfordon regerar.

Mekaniska vidunder var inte en lika stor del i första världskriget som när Europa återigen stod i brand, 25 år senare. Det var först på slutet som brittiska Mark V-tanks kunde puttra fram över gyttjan som trampats upp av tusentals soldatfötter och mer eller mindre avgöra kriget under hundradagarsoffensiven.

Såväl plåtbestar som bevingade kulsprutor finns representerade men de har helt klart en mindre roll att spela i Battlefield 1. Larvfötterna går långsammare, skotten inte lika spikrakt och terrängen är ofta eländig. I betan var de alldeles för snabba på att reparera sig men det har tack och lov justerats.

Flygplanen saknar automatiserade vapensystem, tar mer skada av en kulspruta och är framförallt långsammare. Särskilt bombflygplanen vars makliga takt gör dem till enkla måltavlor, ofta innan de hinner leverera sin förvisso väldigt dödliga last. Trots att vissa pansarfordon har kulsprutor i alla riktningar är det ingen omöjlighet att smyga nära och strössla den med dynamit. Folk kommer att ha åsikter kring detta, var så säker. Battlefield 1 är inte ett 1942 med snyggare grafik och det är bra.

Battlefield - realismens högborg

Det går inte längre att pressa tillbaka en fiende så hårt att man kan stå och lobba skott på startpunkterna resten av rundan. Eftersom flygplan startar i luften kan inte ett lag bli helt överlägset bland molnen genom att skjuta sönder nyspawnade plan på landningsbanan. Du återvänder inte längre från de dödas rike direkt vid flaggorna, snarare hundra meter därifrån. Det gör det lättare att anfalla utposter och matcherna avgörs därmed inte de första fem minuterna. Dessutom får laget som ligger under rejäl förstärkning i form av ett välbebansrat tåg, en zeppelinare eller ett slagskepp - allt för att skapa mer spänning för alla. Inte bara de 32 personer som råkar befinna sig i det dominerande laget.

Vissa skulle kalla detta fördumning, jag kallar det utveckling.

Dessa förändringar rör mest Conquest, hörnpelaren i Battlefield-serien. Jag har tidigare gjort det hyfsat klart att min personliga seperation med läget skedde ungefär samtidigt som Bad Company introducerade Rush. Ett i min mening betydligt mer givande upplägg som skohornar in samarbete i något så stökigt som en publik server. Det sätt majoriteten spelar Battlefield på.