Första gången jag startade #Civilization stängde jag inte av det förrän jag var tvungen att gå iväg till skolan morgonen efter. Att säga att spelet gjorde ett omedelbart intryck på mig där i början av 90-talet är en underdrift. Sedan dess har jag spelat varenda nytt spel i serien, plus alla sidospel som Colonization och #Alpha Centauri. Till och med de bortglömda Call to Power"]-spelen. På ett sätt är det nästan lite jobbigt att tänka på det. Alla de hundratals timmar jag lagt på spelen hade jag kunnat skriva en episk romanserie på. Å andra sidan hade jag då inte lärt mig viktiga saker om vår historia. Som att Mahatma Gandhi är en unken förrädare.

Mycket är nytt i #Civilization VI. Både stort och smått har ändrats, och påfallande ofta till det markant bättre dessutom. Men vissa saker förändras aldrig. Jag minns fortfarande det svidande sveket första gången jag spelade Civilization. Gandhi spelade snäll och anföll sedan från ingenstans och höll på att utrota mig. Det sjuka är att exakt samma sak händer första gången jag spelar detta sjätte spel i serien. Och det är lika underbart upprörande idag som för 25 år sedan.

Det krävs diplomatisk lyhördhet för att nå framgång på fredlig väg, annars har du snart ett krig på halsen.

Precis som snart sagt alla 4X-spel någonsin har Civilization-serien alltid brottats med att balansera AI:n. Om den är för aggressiv blir det ett rent krigsspel, och om den är för avvaktande blir det förutsägbart. Att bygga en AI som dels känns tillfredsställande att möta och faktiskt reagerar på vad du gör – det är knappast en lätt uppgift. Här försöker #Firaxis tackla problemet på intressanta sätt. De lyckas inte alls perfekt, och AI:n har en del tydliga brister i bland annat hur den bygger.

AI:n är mer oförutsägbar i sitt beteende jämfört med i #Civ V, samtidigt som den överlag sköter sig bättre i strid. Vissa kan nog komma att frustreras av hur motståndaren till synes kan vända på en femöring, men för den som tittar närmre går det oftast att se spår av varför det blev som det blev. Inte alltid, men ofta.

Nybörjarens guide till diplomati.

Alla ledare har nämligen både öppna och dolda motiv som de agerar efter. Om du gör något de inte gillar är de ofta snabba att tala om det för en, men de kan också – räviga som de är – helt enkelt överfalla en ur tomma intet. Därpå blir det gärna en domino-effekt där andra ledare blandar sig i och flockas som gamar kring en skadad gnu.

I Gandhis hjärna förtjänade jag vad jag fick, då jag hade expanderat för mycket åt hans håll. Dessutom hade jag nog glömt att flytta på några enheter som stod och tryckte vid hans gräns. På så vis kunde han starta krig utan att ses som en krigsförbrytare av alla grannar. Jag, däremot, blev brännmärkt som jordens avskum när jag slog tillbaka. Att navigera det diplomatiska systemet i Civ VI är inte helt lätt, men väldigt roligt. Med tiden låser man upp nya sätt och anledningar att gå i krig, och vill du anfalla någon gäller det att provocera fram en öppning att gå i ”rättfärdigt” krig mot dem. Annars är det lätt att bränna alla broar på en gång.

Det här gör det svårare att hålla fred med sina motståndare, särskilt i början av spelet. Det gör det också mer utmanande, då AI:n kan vara rejält aggressiv. Det är dock inte alls omöjligt att undvika krig helt. Om jag i min första spelomgång slutade som atombombande vettvilling så byggde jag i nästa upp ett blomstrande kulturellt centrum som aldrig någonsin hamnade i ett enda krig. Då gick jag in helt för det, dock, och det krävdes kompromisser och lyhördhet för vad grannarna tyckte och tänkte om mig för tillfället. Att de är glada för stunden betyder inte att de inte kan ändra sig väldigt snabbt om du inte är försiktig. Den som inte har lust att vara en självgod AI till lags kan förstås täppa till truten på dem med en rejäl armé.