Låt oss möta elefanten i rummet direkt: Ja, #Flatout 4 är en riktig fortsättning på #Bugbears klassiska bonnläppsracer. Allt tyder på att den giriga snorloskan som kallade sig Flatout 3 var en snabbt ihophafsad engångssynd.

Originalutvecklaren Bugbear är sedan länge ute ur leken; de ägnar numera all energi åt att inte bli färdiga med Flatout-doftande #Wreckfest. Ansvaret för att göra seriens fjärde del har istället tilldelats franska #Kylotonn, kända från numera anständiga rallyserien WRC.

Nog är Flatout 4 ett Flatout, allt.

Och snigelätarna har förstått Flatout-konceptet: banracing med överdimensionerade jänkarbilar, med förare vars överlevnadsinstinkt ligger på samma nivå som hos självmordsbombare. Det går våldsamt snabbt, ingen kan stava till fair play och bonusar delas ut när man kraschar motståndare. Flatout-arvet stärks av de fysikbaserade minispelen, till exempel bowling och golf, där den gemensamma nämnaren är att krascha föraren genom vindrutan. Dessutom finns ett par Destruction Derby-alternativ och ett halvapatiskt försök att göra ett vapentrimmat Mario Kart.

På många sätt känns Flatout 4 som en direkt, trogen fortsättning på de ursprungliga spelen. Tre bilklasser och cuper som låses upp med pallplatser. Prispengar som läggs på biluppgraderingar och nyköp. Och det har en fysikmotor styrd av slumpen. Körningen är en balansakt där blixtsnabba justeringar och korta tryck på boost-knappen (laddas lämpligt nog av förstörelse) gör skillnaden mellan förstaplats och vrak. I sina bästa stunder är det suveränt: man surfar på känslan av att köra lite, lite snabbare än man behärskar, och leendet sprider sig över ansiktet när man snuvat katastrofen på ett givet offer.

Adrenalinracing.

Men de bästa stunderna är sällsynta. Och det mesta däremellan bär tecken på en utvecklare som saknat tid, pengar eller kunnande att få Flatout 4 att bli det spel det borde vara. Ta grafiken: på ren svenska ser det förjävligt ut. Stundtals är det så illa att jag har svårt att se vad som väntar bortom den lågupplösta gröten en bit fram på vägen. Och det är något av ett mysterium att man inte ens lyckas krama 30 stabila bilder per sekund ur denna visuella sörja. Att det är artistiskt fult kan man leva med, men det blir fel när svårighetsgraden påverkas av kass framerate och ett ofrivilligt retroutseende. Att vi förväntas betala fullpris (549 kronor i Playstation Store) ser jag som någon sorts misslyckad ironi.

Plöj ner staketet till höger för att fylla boost-tanken.

Det skaver på flera håll än så. Boosten ger brutal fart redan i grundutförandet med första bilen, och där tappar uppgraderingsgrejen lite av poängen – varför lägga pengar på en boost som redan ger mer än nog? Låsta bilar, banor och cuper tar alldeles för lång tid att låsa upp, och dessutom återanvänds banor flitigt i flera race. Split screen lyser med sin frånvaro. På dammiga eller snöiga banor ser man ingenting när ledarbilen drar upp rök. Och så vidare.

Flatout 4 bär amatörskapets alla tecken, och Kylotonn lyckas bara ta tillvara en liten del av all potential i det briljanta konceptet hillbillyracer. Ärligt talat rodde heller aldrig Bugbear idén i mål fullt ut – minns den där förhatliga slumpfysiken. Men de gjorde ett bra mycket bättre jobb än Kylotonn, vars insats präglas av dåligt hantverk och skriande brist på innovation. Om någon minns Flatout 4 om ett år är det knappast för att det var bättre än Flatout 3 (allt annat vore sensationellt), utan för att det kostade alldeles för mycket.

Fotnot: Flatout 4 testat på PS4. Finns även till Xbox One nu, och till Windows i april.