Jag sträcker mig inte efter diktafonen för att föreviga detta ögonblick, snarare mot min samling av välanvända öronproppar som har antagit samma färg som Grey & Poupons berömda Dijonsenap, och försöker njuta av tystnaden som aldrig anländer. Skölden av polyuretan, som öronpropparna är gjorda av, är tydligen ett dåligt skydd mot mot missljudet som skapas av pilska fåglar (man lär så länge man lever). Jag svänger benen över sängkanten, rör på tårna och förstår inte hur jag någonsin ska kunna somna om igen. För ett tag sedan läste jag i en tidning hur en solbränd läkare med samma uppsyn som en välstekt chorizo förespråkade “aktivitet” de gånger då man inte kan somna om på direkten. Jag är benägen att hålla med. Att tvinga ett sömndrucket huvud till sömn är lika effektivt som att blåsa på ett SJ-tåg för att få det att gå fortare.

Inga poliser, terrorister eller yra höns finns i sikte

Väl framme vid datorn, hostar Steam upp mitt senaste inköp: The Stanley Parable, och jag inandas den välkända och mycket uppskattade Source-miljön som fullkomligt skriker Counter Strike: Global Offensive; men inga poliser, terrorister eller yra höns finns i sikte. Bara en ynklig ryggtavla i ett klaustrofobisk litet rum och en berättarröst med ypperlig engelsk accent som förklarar protagonistens predikament. Stanley jobbar på ett kontor och trycker på knappar. Hela. Dagen. Lång.

Jag sitter en stund och stirrar på skärmen och försöker ta in utläggningen. När jag har kontroll över Stanley går jag genom övergivna kontorslandskap med förvånansvärt fräscha arbetsbord. Viktiga dokument ligger på golvet i allsköns högar. Varje dörr jag passerar har ett nummer: 431 … 432 … 433 … Berättarrösten pratar på medan dörrar bakom mig stängs automatisk. När rösten berättar att Stanley vill gå till sin chef och ska ta vänster dörr för att komma till rätt ställe i byggnaden, tar jag dörren till höger istället och blir en del av spelet jag själv sitter och spelar. Allt handlar om val, säger rösten; kausalitet. Det ena man gör påverkar det andra, och så långt är allt sant. Men livet handlar också om frihet inser jag och föreställer mig Stanleys livsvillkor. Han har alltid möjligheten att göra annorlunda, men när han gör något oförutsett börjar spelet om och tvingar honom att göra ett annat val för att kunna komma vidare.

Jag lutar mig tillbaka i stolen och blundar. Hur är det för oss på andra sidan skärmen?

Visst är det skönt att leva som en fri människa. Visst är det underbart att kunna följa sitt hjärta, känslorna och önskningarna och förse varje litet behov med tillfredsställelse. Hur skulle man kunna leva om det inte vore så? Men, om vi tänker efter, hur fria är vi egentligen? Gör vi saker av fri vilja, eller följer vi en mall, en karta, ett schema? Är vi som Stanley och våra tankar som berättarrösten?

Jag känner hur det ilar i ryggraden och pannan skrynklar sig. Jag hör min egen berättarröst som kommer med en välformulerad sanning:

"När du vaknar på morgonen kliver du upp från en säng som någon annan har bestämt hur den ska se ut och vara. Du ställer dina fötter och din tyngd på en matta, ett golv, i ett hus som någon annan har bestämt hur det ska vara. Du söker dig till en dörr, en hall och sedan ett rum som någon har bestämt ska vara det utrymme där du rensar kroppen från avskräde och samtidigt piffar upp dig själv. Du fortsätter sedan ut i ett utrymme där du ska intaga mat. Maten finns i en behållare, som i sin tur finns i en förpackning som du inte har bestämt hur den ska öppnas.

Du sätter dig vid ett bord du inte har formgett, du vilar din kropp i en stol som inte är anpassad speciellt för din kropp utan ett antagande hur du bäst bör sitta, och du sträcker ut dina ben så långt du kan under bordet, för även dessa har begränsningar. Du har inte fått bestämma det bästa avståndet mellan din kropps position, stolens höjd, benens längd eller avståndet till bordsbenen som kanske hindrar din kropp att nå full utsträckning.

Du måste ta på dig kläderna i en viss ordning annars blir det fel

När du sedan vill gå ut, utanför huset där du residerar, måste du ta på dig kläder för att vara som alla andra. Du måste ta på dig kläderna i en viss ordning annars blir det fel. Du har inte fått vara med att bestämma vad som är rätt eller fel när det gäller klädesplaggen för ditt kön. Om du är en man ser dina kläder ut på ett speciellt sätt, om du är en kvinna är de annorlunda än en mans, varken mannen eller kvinnan har bestämt hur de ska se ut, det har bara blivit så.

Du öppnar en dörr som har ett handtag i en viss höjd, du vrider om en nyckel på ett speciellt sätt, och du måste ta försiktiga steg när du går nedför en trappa som någon har skapat för att inte skada dig själv. Du måste med andra ord anpassa dig till den miljö du befinner dig och följa regler, inte vissa regler, utan alla regler.

När du har kommit utanför huset där du bor får du inte gå var du vill. Du måste gå på en speciell gång eller gata avsedd för ändamålet. För att kunna bege dig till destination måste du titta i bilens backspegel, justera växelspaken i rätt läge och sedan ..."

Jag öppnar ögonen och ser Stanley ligga död på trottoaren.

Detta är bara ett av många slut i spelet. I varje spelomgång händer någonting annat. Just nu vill jag inte vara delaktig i hans öde. Jag har mitt eget att följa. Jag släcker skärmen och datorn och glider ned under täcket. En viss trötthet har tagit besinning över mitt huvud. Min son och sambo ligger tätt intill varandra i en kärleksfull omfamning. Jag ser hur morgonljuset förstärker deras konturer och undrar just om Stanley är tillbaka i sitt kontor. Hans jobb är att trycka på knappar i en viss ordning, mitt är att försöka göra det bästa jag kan av mitt liv och lära mig något nytt varje dag.