Dynasty Warriors verkade i vad som närmast kan beskrivas som ett vakuum här i väst. Det var i alla fall känslan jag fick trots att det släpptes en, två, tre och "jag vet inte hur många"-delar i hack 'n slash-sagan. Dragon Quest, å sin sida, har alltid varit en gudom i öst men det skulle dröja nästan 20 år innan seriens första del hittade hit. Nu har dock båda fått upp ångan – och det ordentligt.
I Dynasty Warriors fall är hemligheten licenser, licenser, licenser. Hyrule Warriors (Zelda) och One Piece är två exempel, ett kommande är Fire Emblem Warriors. Alla med en sak gemensamt: samma röjiga action på enorma slagfält. 2015 släpptes Dragon Quest Heroes: The World Tree's Woe and the Blight Below (den titeln), som gav oss en handfull nya Akira Toriyama-designade karaktärer men desto mer nostalgifrossa i form av gamla favoriter från rollspelshistorien.
Dragon Quest Heroes II är mer av samma hack 'n slash och Toriyamaensemble, men också mer klassiskt Dragon Quest-rollspelande vilket funkar ibland – och ibland inte alls.
Med tungan rätt i mun kan även det värsta kaoset kontrolleras.
De nya karaktärerna är lika karismatiska som deras moves är spektakulära.
Men självklart har man en svag punkt för gamla favoriter.
Men vi börjar med det bästa: hackandet och slashandet. Stora slagfält fullkomligt dränkta i arga träd, slemklumpar, drakar och annat Toriyamaoknytt är ett slags bollhav för både små och stora barn. Jag kastar mig in med yxan först och drar fram som ett lokomotiv. De olika krigarna har olika förmågor och det som kanske ser ut som kaos är faktiskt kontrollerbart – om än ett kaos. Att svinga dubbla svärd och se hela arméer falla blir aldrig gammalt.
Enformigt blir det ibland men det finns ändå nog med variation i upplägg och bandesign för att det aldrig ska bli mördande monotont: bossfajter, särskilda mål och labyrintlika fästen liksom dramatiska höjdskillnader och giftstinkande sjöar att ta sig runt (eller gud förbjude: igenom). Bäst är det dock nästan alltid när jag öser mig fram genom tusentals fiender.
Bland all Dynasty Warriors-action finns förvånansvärt mycket Dragon Quest-rollspelande.
Torneko är en ganska mysig och ganska farlig farbror.
Här mår man.
En god nyhet är att monstermedaljerna polerats till nästa nivå. De låter fienderna slåss vid din sida, trimmar stats och numera kan du också förvandla dig själv. Att ta formen av en golem är ett effektivt sätt att vända en match där allt känns förlorat. Tänker du ett steg längre kan de här medaljerna också göra att du kan ta dig framåt snabbt, både i sid- och höjdled.
Berättelsen om två hjältar, sju kungadömen, ett krig och en gammal profetia är vad den låter som: gjord. Ändå kan jag inte låta bli att mysa åt den tramscharmiga ensemblen och deras möten. De engelska rösterna må pröva tålamodet men det hindrar mig inte från att tycka om Lazarel, Teresa och Desdemona – och framför allt ansiktena från förr. Nostalgi är inte sällan ett billigt sätt att komma undan men här är minnena dyrbara. Jag tycker ju om Ruff och Maribel från Dragon Quest VII, liksom Torneko, Carver och de andra som också grävts fram ur det förflutna. Åh, när de dyker upp som gubbar och gummor ur lådan vill jag bara ha mer och återvända till gamla jrpg-världar.
Heroes II skulle kunna vara en av de bästa spinofferna, men faller ironiskt nog på eget Dragon Quest-grepp. Mellan de stora slagen fungerar spelet mer som ett traditionellt jrpg, och det blir ofta en onödig bromskloss. Jag hade föredragit mellansekvenser och menyer mellan slagen snarare än en semiöppen värld. Det ser bra ut men tempot matchar inte de stora slagen. Jag knatar runt på gröna fält, genom torra öknar och vill helst bara vara på stridsfältet. På tal om dessa: det funkar inte heller att bända in slöa pussel i striderna. Det sänker både takt och glädje.
I teorin köper jag förstås ett större fokus på Dragon Quest-inslag i ett Dragon Quest-spel, men genomförandet håller inte hela vägen. Heroes II tar annars steg i rätt riktning med co-op (både i storyn och i särskilda dungeons) och i små doser fungerar utforskandet. Att hitta skattkistor med tingeltangel som kan göra karaktärerna starkare fortsätter motivera mig och möjligheten att kunna byta klass på huvudkaraktärerna är ett inslag som stärker rollspelsdelen av spelet.
Heroes II är på rätt väg, men går vilse i jrpg-fluff. Omega Force vet hur man hackar och slashar men inför (ofrånkomliga) Dragon Quest Heroes III behöver de lära sig bygga rollspelsvärldar.
