Det lustiga med Nintendo-spel är att de nästan alltid lyckas vara antingen fullständigt briljanta eller förstummande usla. Jämte odödliga klassiker som Metroid Prime, Super Mario Galaxy och Zelda: Breath of the Wild kan den japanska speljätten stoltsera med snedsteg som Metroid: Other M, Amiibo Festival och, naturligtvis, Wii Music.

Nintendos senaste IP, Arms, lägger sig nånstans i mitten av skalan.

Det är ett fightingspel med en twist lika simpel som den är effektiv: varje karaktärs armar kan sträckas ut, vilket i praktiken innebär att spelet är boxning fast på avstånd. Visst låter det aningen banalt, men när man tar det svindlande antalet armar (med tillhörande unika egenskaper och vapen) varje karaktär kan utrustas med inser man ganska snabbt att spelets stridssystem är lika djupt som det är underhållande.

Just kombinationen av armar man väljer inför varje match introducerar ett intressant metaspel. Likt valet av karaktär i Overwatch gäller det att titta noga på vilka armar motståndaren väljer och sedan kontra med armar som är effektiva mot dem. Naturligtvis är också valet av karaktär viktigt: vissa är snabba men svaga, andra starka men långsamma och alla har unika attribut som aktiveras under matchens gång. Att antalet kombinationer armar och karaktärer är svindlande är ingen underdrift.

Varje uppsättning armar har sina för- och nackdelar.

Arms kan spelas med såväl rörelse- som traditionella kontroller, där de förstnämnda lite överraskande faktiskt är de jag föredrar. En stor del av varje lyckad matchstrategi är möjligheten att kurva ens slag genom att luta joy-consen efter man fått fram ett slag, något som är betydligt svårare att göra med de vanliga kontrollerna. Det märks att Nintendo designat spelet med rörelsekontroller i åtanke, och även om det går helt okej att knappspamma så blir det aldrig lika precist eller effektivt som att slå ut i luften (även om man ser ut som en total idiot när man gör det).

Oavsett vilket rörelseschema man väljer är Arms ett oförlåtande svårt spel. Till och med på de lättare svårighetsgraderna är motståndet nästan märkligt svårt. AI:n vet precis hur den ska knocka dig och hur den ska undvika dina flåsiga slag, vilket under mina första timmar ledde till fler raseriutbrott än jag fått på länge.

Dessvärre är spelet förbluffande uselt på att lära dig hur man faktiskt spelar på bästa sätt. Det finns en kort tutorial i början av spelet som lär dig grundläggande kontroller, och några tips som är begravda i hjälpmenyn, men förutom det förväntas du kunna bemästra Arms helt på egen hand.

Denna avsaknad av funktioner sträcker sig även till resten av innehållet. Eller, snarare, bristen på innehåll. Förutom ett kort turneringsläge och ett par olika arkadlägen finns det väldigt lite att göra om man spelar själv och/eller inte har möjlighet att köra online mot andra. Även om Arms inte är ett fightingspel i den traditionella andan är det ändå oundvikligt att det kommer jämföras med aktuella titlar som Tekken 7 och Injustice 2, spel som i jämförelse närmast svämmar över med saker att göra. Det är trist, när grunden i Arms är så stark.

Lyckligtvis vägs bristen av innehåll upp av överflödet av galen kreativitet. Presentationen är den bästa jag upplevt hittills i år. Den är färgsprakande, fräsch och hjärtevärmande på ett sätt som nästan bara Nintendo kan lyckas med. Varje karaktär sprudlar av personlighet och uttryck, banorna och menyerna svämmar över av färg och design och det brasilianska musiktemat sätter sig i huvudet hårdare än en dålig sommardänga. Det är nästan omöjligt att inte le när man spelar det, faktiskt.

Arms är ett spel med lika många brister som förtjänster. Det är en fantastisk tolkning av fightingspelsgenren med tillräckligt många unika egenskaper för att sticka ut som något nytt, och det har en presentation som skriker av personlighet och glädje. Det tyngs dessvärre ned av undermåliga tutorials, bristande spellägen och ett inte så digert utbud av saker att göra. Och även om Nintendo lovat stödja spelet i framtiden med gratis DLC i form av bland annat nya karaktärer så är spelet i dagsläget ganska tomt på innehåll. Det är varken fullständigt briljant eller uselt, utan nånstans mittemellan. Rätt unikt för ett Nintendo-spel, faktiskt.

Arms
3
Bra
+
Djupt och engagerande stridssystem
+
Fantastiskt färgsprakande presentation
+
Effektiva rörelsekontroller
-
Inte mycket att göra offline
-
Undermåliga tutorials
-
Existerande spellägen känns knappa
Det här betyder betygen på FZ