"Uncharted" betyder "outforskad", men det vet du redan. Du vet också att det är en perfekt titel för Uncharted. I en rad äventyr har vi och Nathan Drake gett oss ut på allt djupare outforskat vatten: El Dorado, Shangri-La, sjörövarsägner, sandens Atlantis. Naughty Dog har ständigt knockat våra sinnen och just när vi trott att pulsen nått taket sjunker ett fartyg på ett stormande hav eller så kraschar ett tåg i Himalaya. Det är något oklart hur många gånger jag skrikit i kör med Nate "No, no, no, no", men det är solklart att han bjudit mig på några av historiens största äventyr.

I fallet Uncharted: The Lost Legacy betyder "uncharted" istället "upprepning". Det är en cocktail mixad med Drakes gamla odysséer. Se, där har vi perspektivpusslet från Drake's Deception. Och titta, är det inte exakt samma leriga backar och fyrhjulsdrivna jeep som i A Thief's End? Den där vilda striden ombord ett tåg är garanterat en remaster av densamma i Among Thieves.

De stunder då The Lost Legacy är något eget är det ofta briljant.

Du klättrar exakt lika ofta som du utbrister "Jag-dör-vilken-utsikt!"

Jag-dör-vilken-utsikt!

Pulsen slår inte lika hårt den här gången av det enkla skälet att det känns som om jag har varit här förut. Vattnet är inte outforskat eller djupt. Det är en parad med klassiska Uncharted-ögonblick.

...från början tänkt att vara ett DLC. Det märks

Så är ju inte detta heller Uncharted 5 som ska ta allt till nästa nivå. Det märks. Dessutom var det från början tänkt att vara ett DLC till fjolårets Uncharted 4. Också det märks. Naughty Dog tar i så att sömmarna nästan spricker och flera sekvenser känns betydligt längre än vad de gjort sig förtjänta av. I en indisk stad vid foten av Sahyadribergen klättrar jag i neonskyltar, ruschar längs plåttak och slår en, två och femtielva legoknektar med häpnad. På truten, alltså.

Striderna är dumma, gamla och trötta. Smyg så mycket du kan.

Att alla fiendesoldater är jätteglömska är en jättefördel.

Om hon inte var beskjuten från alla håll skulle Chloe ha skitkul.

Striderna är inte oväntat den tröttaste delen av The Lost Legacy. Redan i Uncharted årgång 2007 brändes jag ut av alla "killrooms", den dumma AI:n och de midjehöga väggarna. Nu för tiden har vi lyckligtvis även midjehögt gräs att rulla igenom. Jo, också Naughty Dog verkar ha lessnat men istället för att trimma striderna ger de oss verktyg för att undvika dem. Min ljuddämpade pistol är värd tusen gånger mer än raketgeväret i det här äventyret. Jag erkänner också utan omsvep att jag flera gånger laddat om senaste checkpoint när jag blivit upptäckt.

Stridens hetta värmer inte och mycket av det som är bra idag var det redan för tio, åtta, sex eller ett år sedan. Ändå är The Lost Legacy långt ifrån ett misslyckande. Det är kanske ett Uncharted i mängden, men i det här fallet är det inte så bara. När jag lämnar den anonyma indiska staden för Sahyadribergen öppnar äventyret upp sig på ett oväntat sätt. De vidsträckta slätterna där uppe ruvar på både obligatoriska och frivilliga hemligheter, intrikata ruiner, enkelt utformade men också finurliga pussel och sedan länge gömda, glömda och dömda städer. Ja, det ska vara plural.

Söta Nathan har bytts ut mot två damer med rejäl sälta

Dessutom har den söta Nathan bytts ut mot två damer med rejäl sälta. Äventyret igenom spelar du som Chloe. Hon nämndes bara kort i Uncharted 4 men här tar hon igen det med råge. Hennes australiska brytning är bara halva sanningen då hon genom sin pappa – också han en äventyrare – har indiskt blod. Det skildras så träffande här med en kärlek till faderlandet och en ilska över inbördeskriget. I de drabbade stadsdelarna skyndar folk genom gatorna. Dörrar slår igen och genom ett fönster ser jag en familj samlad runt ett levande ljus och en bok samtidigt som de darrar av explosionerna och skottlossningen utanför. De försöker fokusera på boken och varandra men tänker bara på bomberna. Det svider – och känns också svidande aktuellt.

Chloe följs genom nästan hela resan av Nadine, känd från Uncharted 4. Var för sig har de rakbladsvassa tungor och tillsammans blir de förstås en himmelsk förening. När Chloe för första gången får syn på spelets antagonist (en bra sådan, förresten) konstaterar hon: "Stilig". "Om du gillar psykopater", svarar Nadine torrt. Repliken kommer snabbt: "Ingen är perfekt".

Bland nyheterna finns möjligheten att fota med mobilen, så att selfiegenerationen får sitt.

Jag ska klättra i neon!

Du ska inga andra teknikgudar hava jämte Naughty Dog på Playstation.

Uncharted: The Lost Legacy är inte heller perfekt. Däremot är det rasande vackert och ännu en teknisk Playstation 4-triumf av Naughty Dog. Åtminstone med Pro-kraft under huven. Att klättra med samma gamla mekanik gör inget när utsikterna är så uppslukande. De hinduistiska gudomarna och mytomspunna Hoysalariket byggs också upp väl. Jag är visserligen vare sig indisk eller hindu, men det är likväl lätt att konstatera ännu en skickligt utförd research av Naughty Dog.

Drygt sju timmar låter fattigt men när jag väl kliver ur mina recensentboots och i mina skattletarstövlar lär det finnas ytterligare några timmar att krama ur The Lost Legacy. I backspegeln ser jag visserligen kopior av gamla Nate-bravader men också stillsamma elefantpromenader, spektakulär indisk arkitektur och några av seriens skarpaste pussel. Det mesta må vara väl utforskat men det finns fortfarande sidor av Uncharted jag aldrig sett förut.

Fotnot: I och med The Lost Legacy kommer också en multiplayeruppdatering till Uncharted 4, vars multiplayer ingår här. Vi har inte haft möjlighet att testa den men ni kan läsa mer här.