"Asfalten blommar och grisar flyger"

Jag har inte varit utomhus idag men hade jag varit det kan jag slå vad om att asfalten blommar och grisar flyger. Efter årtionden av besvikelser har vi nämligen – äntligen! – fått ett Sonic som lever upp till Mega Drive-arvet. Drömmen om att få se ett riktigt bra Sonic har under 2000-talet mest resulterat i mardrömmar. Vi tittar så klart lite extra på dig, Sonic the Hedgehog från 2006. Noll i betyg är också ett betyg.

Denna dag vill jag dock inte smutsa ner med gamla synder. Jag vill bara prata om Sonic Mania.

Sega kunde ha nöjt sig med att ge fansen vad de ville ha, men istället tog företaget det hela ett steg längre och gav utvecklingen av Sonic Mania till fansen. Å andra sidan: hade Sega ens något val? De har famlat i mörkret så länge att det bara var fansen som kunde få Sonic att se ljuset igen.

Är året 1992 eller 2017? Vem bryr sig när det är såhär fint.

Headcannon och Pagodawest Games har slagit sina fanboyhuvuden ihop med Christian Whitehead och skapat ett blått retromonster som på alla sätt är bakåtsträvande. Underbart. När jag första gången spelade Sonic hemma hos min bästis cirka 1993 (han hade Mega Drive, jag hade SNES, så man kan ju säga att vi kompletterade varandra) var min spontana reaktion: "!!??"

Jag begrep inte hur det här bångstyriga åksjukekalaset kunde klassas som en Mario-konkurrent. Vid något tillfälle slutade jag dock tänka och började springa. Då trillade polletten ner. "Klonk" lät det. Något "klonk" behövs inte drygt tjugo år senare. Sonic Mania är en varm, hisnande hyllning till allt som gjorde Sonic till Mega Drive-kung. Vi snackar pixelperfektion, löjliga hastigheter och nytolkningar av klassiska zoner som Green Hill och Chemical Plant. (Ångesten kring de där förbannade blocken i det där giftiga vattnet? Japp, fortfarande stor.)

Att sakta ner och jobba med precision går emot Sonics naturlagar.

Många banor känns igen, och då snackar vi inte bara hela teman utan även designen. Samtidigt är de dramatiskt remixade med varsamt utplacerade korkskruvar, loopar och sprillans nya element som rör om i grytan. I Chemical Plant har vi en slags gelé som du kan studsa ända upp till stjärnorna med. Det är i alla fall känslan. Kronjuvelen i Sonic Mania är bandesignen som perfekt mixar något gammalt och något nytt med, förstås, blått.

"Kronjuvelen är bandesignen"

Ibland kolliderar fiender från Sonic 2 med banor i Sonic 3. Det hade kunnat bli en röra men då varje beslut tyckts ha vägts på guldvåg gifter sig smakerna. Det blir nog lätt så när man ger de mest hängivna fansen kontrollen. Det här tänker inte de fucka upp.

Så jag springer och springer och njuter. Full kontroll har jag inte och fartblindheten skördar förstås en del offer i spik- och fiende-krockar. Det som är en av Sonics största styrkor är också den ständiga svagheten. Vi har å andra sidan sett plågsamt många gånger vad som händer när Sonic saktar ner. Bandesignen är dessutom så genomtänkt att allt som krävs nu är ett muskelminne.

Bara jag som länge trodde att hans namn verkligen uttalades Knuckles? Nä, tänkte väl.

Många zoner är som sagt remastrade men det finns också en handfull sprillans nya. Varje zon är två akter lång och man kan tänka att totalt 24 banor inte är så där väldigt tilltaget. Jag tycker de som tycker så har en poäng. Jag är girig och vill förstås ha mer och mer bortom Metallic Madness och Titanic Monarch Zone. Jag gapar dessutom hungrigt efter fler sprillans nya zoner. Å andra sidan väljer jag också kvalitet framför kvantitet alla dagar i veckan. Jag väljer förstås Sonic Mania framför exakt alla delar i serien som släppts under 2000-talet.

Allt gammalt är nytt igen. Det är ett bokstavligt sätt att beskriva Sonic Mania. Allt det där rosa nostalgirosa fluffet blandas med neonblå nutid och knivskarp bandesign. Grafiskt sett slår pulsen i 16 bitar men animationerna och detaljrikedomen andas mer 2017. Sedan har vi det där introt:

Glädjen tar inte slut bara för att spelet gör det. Att nöta samma banor för att till fullo bemästra lavafällorna, de knepiga undervattensströmmarna och hitta alla gömda vinklar och vrår är ett måste. Du vill ju vaska fram alla kaossmaragder (och tillhörande bonusbanor) för att få se det sanna slutet. Det lär ta en halv livstid att göra allt detta. Riktigt lika länge vill jag inte vänta på nästa bra Sonic. Å andra sidan, nu när fansen tagit saken i egna händer lär vi inte behöva göra det.

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen. Spelet släpps även på pc, Switch och Xbox One.