August Gaunt är en futuristisk Justin Bieber-kopia. Han river av en välgörenhetskonsert, inte så smakfullt döpt till “I am the World”, framför fans som han har hjärntvättat med vr-hjälmar. På plats befinner sig tre agenter som Gaunt och hans underhuggare försöker mörda. För att klara sig ur situationen springer agenterna runt och skjuter sönder mixerbord för att förstöra Gaunts magiska autotune-teknologi. Med den satt ur spel visar det sig att den självgoda världsartistens röst i själva verket påminner om naglar mot en griffeltavla. Fansen vänder sig emot honom och agenterna klarar livhanken.

Så kan en dag på jobbet se ut för agenterna i organisationen Mayhem. I sin strävan att besegra det ondskefulla gänget Legion hamnar de ofta i minst sagt märkliga situationer. De som väljer att slå följe med Mayhem kommer säkert få sig ett gott skratt eller femton. Men de kommer också märka hur monotont och tråkigt livet som agent kan vara.

En ond Justin Bieber-kopia inleder äventyret.

Agents of Mayhem är en avstickare från Saints Row-serien. Skådeplatsen är ett framtida open world-Seoul där kriget mellan de två ovan nämnda organisationerna rasar. Något som skiljer Agents of Mayhem från Saints Row är att du denna gång samlar på dig ett gäng med agenter, alla med olika färdigheter och styrkor. Hollywood är till exempel en ytterst egocentrerad skådespelare som oroar sig över sina strategier för sociala medier samtidigt som han mejar ner motståndare med automatvapen och granater. Daisy är en supande roller derby-brutta som använder en minigun för att få sin vilja igenom. Och så vidare.

När du är ute i Seoul och lever rövare kan du alltid ta med dig tre av dina agenter. Dessa går sedan att byta mellan med ett enkelt knapptryck. En strid kan börja med att du skjuter ihjäl några fiender från avstånd med en pilbåge. Sen byter du till en agent som använder en specialförmåga för att slå ut en hel grupp med motståndare samtidigt, för att direkt efteråt använda din tredje agent för att fimpa bossen. Det fungerar väldigt smidigt och är ett i grunden smart system. Agenterna går dessutom att utrusta med diverse uppgraderingar, för att komplettera varandra bättre och passa din spelstil. Alltihop hade kunnat blomma ut i sin fulla potential om det inte vore för att Agents of Mayhem är ett så förbaskat tråkigt spel.

Tre agenter med specifika förmågor är en av få positiva saker med Agents of Mayhem.

Hoppa in i bilen och kör till en markerad plats. Där spawnar det lite fiender som behöver dödas. Kör vidare till nästa plats och gör om samma grej. Sen en gång till. Hacka några terminaler också. Och ja.. Det är så där det ser ut mest hela tiden. Agents of Mayhem känns som ett enda långt horde-läge där kreativ variation lyser med sin frånvaro. Tristessen blir därför snabbt den fjärde agenten, ständigt närvarande under mina äventyr. Hon lufsar alltid snett bakom och gäspar och undrar om jag inte borde stänga av spelet.

Något som är lika oinspirerat som striderna är miljöerna. Seoul är förvisso visuellt läckert på sina ställen, med en behaglig blandning av framtidsteknik och natur. Men samma grejer återanvänds ständigt. Oavsett om jag låser upp nya agenter, gör andra sidouppdrag eller tar mig igenom kampanjen så hamnar jag nästan alltid i Legions hemliga och ytterst generiska baser och utposter. Vad spelar det för roll om äventyret tar mig till exotiska platser som Indien eller Sydamerika om jag ändå bara befinner mig inuti en gigantisk plåtburk hela tiden? Kanske borde jag bara skratta åt situationen. Det verkar i alla fall vara vad utvecklarna Volition gör.

De skämtar i alla fall öppet om sin egna trötta, förutsägbara uppdragsstruktur. När jag tar mig till ännu en plats där det dyker upp mängder av Legion-soldater skojar mina agenter om hur vi går rakt in i fällor hela tiden. De driver med designen på flera sätt i dialogen med varandra under resans gång. I mitt stilla sinne undrar jag varför Volition väljer att skämta om sina dåliga designval istället för att göra något åt dem.

Det som räddar Agents of Mayhem från haveri är min fäbless för töntig humor. Jag skrattar faktiskt högt flera gånger. Det är något med de dryga men färgstarka figurerna, den ostiga inramningen och det allmänna tokeriet som slår an strängarna hos mig. Jag gillar helt enkelt när spel vågar sätta humor i främsta rummet, även om det inte råkar vara den mest sofistikerade sorten. Det blir skämt om Uranus när jag besöker planetariet. Förstås. Och chefen för Mayhem hotar ständigt trotsiga agenter med ett besök hos HR-avdelningen. Det är charmigt i en all sin enkla dumhet och jag gillar verkligen att lyssna på agenternas skitsnack under uppdragen, och att titta på de välgjorda filmsekvenserna som driver handlingen framåt.

Agents of Mayhem är ett spel som jag verkligen vill tycka om, men när ett extraknäck i kolgruvan framstår som ett roligare alternativ så är något väldigt fel. Trots några fina ambitioner och en rolig ton är det här kort sagt inte något underhållande äventyr.

Fotnot: Agents of Mayhem testat på pc.

Agents of Mayhem
2
Tveksamt
+
Roliga agenter och skurkar
+
Töntig humor
+
Smart system med tre agenter
-
Känns som ett enda långt horde-läge
-
Tråkiga och förutsägbara uppdrag
-
Generiska miljöer
Det här betyder betygen på FZ