När Ninja Theory gick ut med att nästa satsning skulle bli ett självfinansierat projekt där spelaren följer en karaktär som lider av allvarliga psykoser var jag både skeptisk och fascinerad. Studion har en historik med kompetenta spel som inte sålt bra. Det, i kombination med utgivarens generella ovilja att satsa på osäkra kort, ledde till att företaget helt sonika bestämde sig för att både ge ut och finansiera Hellblade: Senua’s Sacrifice själva.

Det innebar att budgeten var väldigt liten, men trots detta utlovade man en stortitel med en indietitels prislapp. Att de skulle lyckas med detta företagande var jag mycket skeptisk till, men med facit i hand lyfter jag på hatten. Hellblade är en oerhört stark spelupplevelse som demonstrerar vad som händer när en utvecklare får satsa på en idé de verkligen brinner för, utan att behöva brottas med en utgivare som konstant vill anpassa spelet för att passa en bred målgrupp.

Estetiken är både tekniskt och designmässigt lyckad.

Keltisk och nordisk mytologi är centralt i både handling och design.

Hellblade är inte ett spel du drar fram till fredagsmyset.

Berättandet använder ibland riktiga skådisar, vilket faktiskt passar riktigt bra.

Hellblade är ett actionäventyr sett ut tredjepersonsperspektiv. Du axlar rollen som Senua, en plågad dam som lider av grov psykisk ohälsa. Du ger dig ut på ett äventyr för att rädda din älskades själ, och under resans gång får du utforska en värld stöpt i den keltiska och nordiska mytologin. På olika platser längs resans väg kan du lyssna på historier om Oden, Tor och Hel, om Midgårdsormen, Fenrisvargen, gudasonen Balders frånfälle och så klart Ragnarök.

Att kommande God of War-spelet också tar avstamp i den nordiska mytologin är intressant då Hellblades stridssystem känns som en avskalad, tyngre version av det i God of War. Du kan använda lätta och snabba eller tunga men långsamma attacker, och en närstridsattack som får fienden ur balans. Utöver detta kan du även blocka fienders attacker, och med rätt timing får detta dem ur balans.

Strider sker inledningsvis mot ett fåtal fiender.

Att lyckas få till denna timing och utnyttja lätta och tunga attacker mot rätt fiender blir ett måste längre fram i spelet när du möter större grupper av riktigt tufft motstånd. Något som gör striderna extra intensiva är att du konstant kämpar mot det överhängande hotet om att ditt äventyr tar slut om du dör för många gånger (tror du åtminstone). När spelet startar varnas du för att äventyret avslutas om mörkret sprider sig för mycket i Senuas kropp, något som sker just när du trillar av pinn.

Varje gång du faller sprider sig mörkret lite längre upp på Senuas arm, vilket fick mig att svettas intensivt vid varje strid när jag hade dukat under två gånger relativt tidigt i äventyret. Under en särdeles intensiv strid längre fram i spelet blev jag utslagen flera gånger i rad, utan att duka under. Det kan vara utvecklarnas sätt att psyka spelaren och få varje strid att bli på liv och död, men samtidigt vet jag inte om jag skulle överleva om detta inträffade tidigt i spelet. Om jag ska kritisera striderna för något skulle det vara att ditt motstånd inte varieras särskilt mycket, med undantag för bossarna återanvänds ett relativt litet antal fiender hela spelet igenom.

Att hitta symboler i omgivningen är en del av pusslandet.

Trasiga objekt i en verklighet kan lagas sett från en annan verklighet.

Att psyka spelaren skulle gå i linje med den mest särskiljande egenskapen hos Hellblade - det mentala spelet runt vad som är verkligt och vad som är psykosens villfarelser. Den psykos Senua lider av gör att hon konstant plågas av inre röster; röster som både hjälper och stjälper, berömmer och hånar, ifrågasätter och förklarar. När hon ser syner och världen runt henne försätts i mörker och förvrids på allehanda förvirrande sätt, förstärks detta av rösterna.

De olika verkligheterna Senua kan uppleva har också en spelmekanisk funktion då objekt som är splittrade i en verklighet kan sammanfogas när den betraktas från en annan verklighet. Denna sorts pussel kombineras med andra där du ska hitta symboler i omgivningarna för att låsa upp dörrar. Överlag är dessa bra och intressanta, men det finns fall där symboler är lite väl gömda i omgivningarna vilket leder till onödig frustration.

Ytterligare en unikt imponerande egenskap är hur spelmekaniken förmedlas till spelaren helt utan grafiska gränssnitt (HUD) eller meddelanderutor. Senua interagerar med omgivningen via en knapp, och det är upp till spelaren att tolka vilken del av omgivningen som kan manipuleras. Omgivningarna kan synas via vad som kallas ett fokusläge, och detta används även i striderna för att dra fiender från en verklighet till en annan, och på så sätt göra det möjligt att skada dem.

På ett synnerligen smart sätt används Senuas psykoser till att hjälpa spelaren i striderna. När du är omringad och en fiende är på väg att hugga dig i ryggen varnar de inre rösterna för den annalkande attacken, och likaså berättar de om en fiende måste fokusgranskas för att kunna skadas. Det är ett mycket smart system som lyckas baka in spelets psykosproblematik i spelmekaniken.

Med tanke på att Hellblade: Senua’s Sacrifice utvecklas av en liten grupp med små resurser är det lätt att anta att produktionen ska hålla lägre nivå än typiska AAA-spel, men så är verkligen inte fallet här. Unreal Engine 4 används för att måla upp detaljerade och väldesignade miljöer med ljussättning och effekter som tillsammans skapar en spelvärld som kan hävda sig med de främsta.

Den som spelar på Playstation 4 Pro kan dessutom välja mellan ett grafiskt avancerat läge med lägre olåst bilduppdatering, eller ett läge som låser bilduppdateringen till 60 fps och offrar upplösning och grafiska detaljer för att uppnå detta. Tyvärr är det avancerade grafiska läget inte låst till 30 fps utan går upp och ner mellan 30 och 50 fps, vilket ger en väldigt ojämn upplevelse.

Att slå på 60 fps-läget är rekommenderat för en stabil upplevelse.

Med tanke på att 60 fps-läget imponerar grafiskt även på en 4K-tv och erbjuder en betydligt smidigare spelupplevelse skulle jag rekommendera alla att satsa på detta läge. Det grafiskt avancerade läget når som högst upplösningen 1440p vilket sedan skalas upp till 4K om du har en sådan tv, men alla visuella lägen använder en varierande upplösning som kan gå så lågt som 900p i riktigt krävande situationer. Det är dock inget som märks under intensiva scener.

Till sist måste jag också nämna den suveräna ljudbilden. Röstskådespelare, musik och ljudeffekter från omgivningarna låter fenomenalt bra, och särskilt om du använder ett par riktigt bra hörlurar. Spelet stöder 3d-positionering av ljud om du använder hörlurar, vilket gör enorm skillnad framför allt med Senuas inre röster. Det är faktiskt så pass stor skillnad att du får en markant sämre upplevelse om du inte använder hörlurar.

När äventyret tar slut efter cirka sju timmars blytung intensitet känner jag mig nästan utmattad, och jag är glad att Ninja Theory inte försökt trycka in en massa utfyllnadsinnehåll för att ge “mer valuta för pengarna”. En tung och intensiv upplevelse som detta lever på att du som spelare lever dig in i Senuas plågade sinnen, de intensiva striderna med det överhängande hotet om att äventyret kan ta slut om du inte skärper till dig. Att priset är lågt är ingen motivering till den relativt korta speltiden, hade det kostat mig fullpris hade jag ändå inte velat har fler timmar. Upplevelsen hinner aldrig bli repetitiv, och den psykologiska tyngden hinner aldrig göra mig avtrubbad. Det är upplevelser som denna som får mig att önska att fler utvecklare vågar satsa på kvalitet över kvantitet.

Hellblade: Senua’s Sacrifice är en tung, mörk, viktig och minnesvärd upplevelse. Att utforska mentala hälsoproblem är i sig ett unikt grepp i spelbranschen, men detta görs i ett mycket imponerande paket som lämnar mer av ett intryck på mig än de flesta spel jag spelat på senare år. Att detta kostar dig mindre än hälften av vad en typisk speltitel kostar känns nästan som ett rån, och blir det en framgång kan Ninja Theory visa vägen för andra utvecklare som vill satsa på unika idéer som utgivarna inte vågar satsa på. I det här fallet resulterar det i en av de mest minnesvärda spelupplevelserna på väldigt länge.

Fotnot: Spelet har testats på Playstation 4 Pro ansluten till en 4K-tv.

Hellblade: Senua’s Sacrifice
5
Mästerligt
+
Stilistiskt lyckad nordisk design och presentation
+
Psykoser främjar både handling och spelmekanik
+
Oväntat intensiva och välkontrollerade strider
+
Musik, röstskådespeleri och 3d-ljud är suveräna
+
En symbol för kreativ frihet i spelbranschen
-
Ojämn bilduppdatering utan 60 fps-läget
-
Vissa pussel blir frustrerande
-
Bättre fiendevariation skulle inte skada
Det här betyder betygen på FZ