Jag kan vara ganska svårflirtad ibland. I alla fall säger folk det till mig. Jag kallar det sund skepsis. Ett nytt Mario-spel gör mig till exempel inte automatiskt totalpeppad. Jag litar inte längre lika mycket på den skumme gubben. Dessutom har jag börjat misstänka att han inte alls är utbildad rörmokare.

Det känns som på tok för mycket makt för en person som knappt har tio ord i sin vokabulär.

Mina misstankar mot Mario blev ännu större när jag såg de första filmerna från Super Mario Odyssey. Den färgglada estetiken kunde inte dölja det fullkomligt skräckinjagande konceptet med en lönnfet, Musse Pigg-röstad herre i snickarbyxor som när som helst kan ta över ens kropp och göra med den vad han vill. Det känns som på tok för mycket makt för en person som knappt har tio ord i sin vokabulär.

Om jag får tillåta mig att vara seriös för en kort sekund så är Super Mario Odyssey ett himla lovande spel, och inte bara för att man kan besätta en tyrannosaurus rex med sin hatt (men det skadar verkligen inte). De två banor jag fått testa skvallrar om ett väldigt klassiskt Mario-äventyr.

Jag blir nästan lite överrumplad till en början. Det är så klassiskt, så oväntat väntat. Jag stöter inte på några sådana där typiska Nintendo-innovationer som mest finns där för att göra enkla saker jobbigare. För att få min hatt att snurra runt mig, för att samla mynt eller slå fiender, så måste jag vifta lite med handkontrollerna. Men det är väl egentligen allt. Överlag känns det som ett väldigt klassiskt Mario-äventyr i rakt nedstigande led från Super Mario 64.

"Apport!"

Klassiskt plattformande i färgglada fantasivärldar blandas med "realistiska" miljöer.

Top down-Mario.

Först får jag resa till en gassande öken. Solen är nästan bländande i den klarblå himlen, och de orangea, nästan glödande sanddynerna ser bastuheta ut. Jag är törstig redan innan jag börjar spela, och efter några minuter känner jag mig som Kapten Haddock i Krabban med guldklorna (han tror att Tintin är en flaska och försöker korka upp honom). Törsten är svår att hantera även i en digital öken, tydligen.

Goombas bara dör, men det är väl okej. Jag är inte helsugen på att vara en svamp ändå.

Det första jag gör är att försöka kasta hatten på allt och alla jag ser. Till min besvikelse kan jag inte alls ta över andra karaktärer hur som helst för att skända deras kroppar. Goombas bara dör, men det är väl okej. Jag är inte helsugen på att vara en svamp ändå. Inte heller de små npc-karaktärerna med sombreros på skallen kan jag besätta. Jag kan prata med dem, men det vill jag ju inte. Mario ska äventyra, inte prata.

Så jag springer vidare, och samlar mynt, krossar kristaller med min mössa och bråkar med en och annan goomba. Till sist stöter jag på en filur som går att besätta med mössan. Det är en vandrande stenstaty med solglasögon. Varför inte? Den har en unik mekanik som låter den se osynliga föremål genom glasögonen. Man går dock väldigt långsamt med dem på, och det går inte att hoppa alls. Det här leder till ganska simpelt pusslande där man använder stengubben för att komma åt en måne (det här spelets stjärnor) genom att navigera annars osynliga plattformar. En kul detalj är att de osynliga plattformarna är där oavsett om du ser dem eller inte, så ibland måste du hoppa ur statyn och liksom gå på luften med Mario.

Det är i ärlighetens namn inte det mest spännande bruket av den där ack så demoniska hatten Mario kommit över, men det är trivsamt nog. Lite senare får jag dock ta över Bullet Bills för att kunna flyga över avsatser som är luriga att hoppa över. Samma ställe har också ett fint litet retrosegment där Mario dyker upp på en vägg i sin originalform från första Super Mario Bros. I 2D hoppar jag mig uppåt längs med väggen tills jag på toppen kan hoppa ut igen i 3D-världen.

Efter ökenäventyret är det dags att åka in till den där beryktade staden, full av mer realistiska människor och bilar. Jag hoppas kunna sprida kaos där med min ondskefulla mössa. Men väl där visar det sig att hatten bara studsar mot de grådaskiga människorna som planlöst vandrar omkring på gatorna. Jag hittar däremot en liten moped som jag tar en vansinnestur med, mestadels studsande på taxibilarnas tak.

Antingen en 2D-retrotripp eller klotter.

Det var visst en prinsessa som behövde räddas.

Mitt huvuduppdrag är att samla ihop en bunt musiker till någon sorts tillställning, men jag är i ärlighetens namn inte intresserad. För att visa lite god vilja letar jag upp två av dem innan jag sticker iväg och letar efter roligare saker att göra. Jag vill utforska staden och se vad som finns att upptäcka där. För även om estetiken faktiskt skär sig så där som jag var rädd att den skulle göra, så är bandesignen finurlig. Det finns små vägar och avkrokar mest överallt som du kan hitta.

Det är svårt att säga allt för mycket om Super Mario Odyssey utifrån de två korta inhoppen i Marios nya värld, men överlag verkar det som sagt lovande. Jag undrar däremot lite hur mycket man faktiskt kommer använda hatten utanför pusslen. Och även om jag inte är såld på estetiken eller uppdragsdesignen i staden, så är själva plattformshoppandet och utforskandet kul.

Än är jag dock inte övertygad om att Mario inte är ond innerst inne. Det återstår fortfarande att se vad han kommer göra med den där tyrannosaurusen.

Fotnot: Super Mario Odyssey släpps till Nintendo Switch den 27 oktober.