Rivaliteten har kanske inte lika gamla anor som den mellan syntare och hårdrockare eller Nintendo och Sega. Men det känns ibland som om striden mellan FIFA- och Pro Evolution Soccer-serierna hållit på i evigheter. Lite som fejden mellan släkterna Montague och Capulet i Romeo och Julia – den har alltid funnits där. Och alla har sin högst bestämda åsikt om vilken som är bäst.
Förra årets utgåva av PES var fantastiskt bra, med ett snabbt och skönt flöde på planen. Med tanke på hur hyllat det blev kommer det knappast som en stor överraskning att PES 2018 i mångt och mycket känns exakt likadant som sin föregångare, om än med subtila förändringar.
Det har blivit lite enklare att göra mål.
De fasta situationerna är annorlunda i år, till exempel. Förmodligen för att det är ett sådant system det är enklast att ändra i utan att påverka balansen i spelet allt för mycket. En större förändring är att tempot dragits ner en aning, vilket gynnar spelförande lag. Det är lite lättare att hålla passningsspelet igång utan att råka springa in i en stor, stark försvarare som tar bollen lätt som en plätt. Jag upplever också att det är lite enklare att göra mål i årets upplaga, vilket väl är logiskt då anfallsspelet känns ännu mer flödande i år – kanske på bekostnad av att det är svårare att försvara. Antingen det, eller så är jag bara kass på försvarsspel.
Systemet för fasta situationer har gjorts om.
Om jag ska gnälla på något vad gäller spelet på planen så är det att det även i år känns som om de allra största stjärnorna får lite väl stor betydelse. Har du en Özil kan du till exempel lite väl ofta skapa frilägen med genomskärare, då spelare av den kalibern är närmast utomjordiskt bra på att kila in bollar i varenda liten lucka i försvaret. Samtidigt kan vanliga dödliga spelare vara lite skakiga i både passningsspel och bollmottagning även när de inte är pressade eller i en svår situation.
Vissa riktiga lag är med, men inte alla. Som vanligt.
För det mesta flyter det dock väldigt fint, med mjuka och snygga animationer och möjligheten att trycka dit smått fantastiska mål efter ett väl uppbyggt anfall. Helt enkelt – på planen är PES 2018 lika bra som förra året. Bristen på några större förändringar parat med den ständiga bristen på licenser kan väl göra det mer tveksamt om en uppgradering till årets upplaga är nödvändig. För det går inte att komma ifrån att det känns tomt att varken tyska eller svenska ligorna finns med. Enstaka lag från saknade ligor samlas i en sorgsen ”övrigt”-kategori.
Med andra ord har PES 2018 i princip samma styrkor och brister som förra året. Det är alltjämt ett väldigt roligt fotbollsspel, men förutom för de mest insatta är nyheterna få.
Fotnot: vi har testat PS4-versionen av PES 2018.
