South Park: The Stick of Truth förvånade nog många när det släpptes 2014, inklusive mig. Ett actionäventyr baserat på South Park, som därtill också är ett rollspel? Kan det verkligen funka? Det visade sig att det gjorde det faktiskt, och mina förhoppningar på uppföljaren The Fractured But Whole har därför varit höga.

I grund och botten handlar det om samma typ av spel, men det har fått sig ett lyft i alla avseenden. Striderna är djupare, crafting-systemet är mer avancerat och det finns mer att göra i den öppna världen i form av staden South Park. Precis vad man kan förvänta sig av en uppföljare alltså.

Du spelar en nyinflyttad i staden, med det passande namnet New Kid. Efter lite om och men får du vara med och leka med de andra barnen, som denna gång klätt ut sig till superhjältar istället för trollkarlar.

Handlingen går ut på att du går med i Coon and Friends, ledd av Cartman utklädd till "hälften pojke, hälften tvättbjörn"-superhjälten The Coon, och slåss mot ärkefienderna Freedom Pals och diverse andra faror i staden. Allt för att hitta en bortsprungen katt före de andra, så att det blir de som får samla in hittelönen och finansiera Netflix-serier baserade på sina karaktärer.

Handlingen i sig är inget speciellt men den gör det den ska, alltså lägger grunden för skämten och humorn som förstås spelar en helt avgörande roll i ett spel baserat på South Park. Jag kan glatt meddela att de åter lyckats fånga humorn från tv-serien och jag kommer på mig själv flera gånger med att skratta rakt ut. Det är inte många spel jag kan säga det om.

Humorn håller högsta South Park-klass.

Ibland blir det lite väl mycket under bältet för min smak, men samtidigt är det South Park vi pratar om. Att klaga på under-bältet-humor i South Park är lite som att klaga på att tomatsås innehåller tomat, det är en så pass vital beståndsdel att det inte skulle funka utan den.

I trogen South Park-anda skämtas det om allt mellan himmel och jord, högt och lågt. Allt från politik och minoriteter till Marvel och DC och deras respektive filmuniversum hamnar i kikarsiktet och avhandlas under spelets gång.

Humorn återfinns inte bara i handlingen utan genomsyrar även spelets strider, där du och dina kompanjoner förolämpar både motståndarna och varandra. Som när Cartman ifrågasätter varför Tool Shed, vars attacker baseras kring elverktyg, fick låna sin pappas verktyg och han svarar med “jag har i alla fall en pappa”. Då är det svårt att inte dra på smilbanden.

Just striderna är ett område där det gjorts stora förbättringar. Den tidigare relativt simpla spelplanen har nu bestyckats med ett rutnät som gör striderna både djupare och mer taktiska. Du får välja tre klasser för din karaktär och totalt fyra förmågor som kan blandas hur du vill. Detta tillsammans med så kallade Artifacts som påverkar dina stats gör att striderna påminner mig mer om – och det här kanske låter konstigt – Divinity: Original Sin 2 än The Stick of Truth.

På tal om spel som Divinity lånar The Fractured But Whole friskt från andra rollspel, samtidigt som det gör narr av dem. Det har en öppen värld där du kan gå runt och samla föremål som kan användas för crafting, slåss med slumpmässigt utspridda fiender och såklart även göra side quests. Allt med en egen South Park-twist på det hela.

Men här uppenbarar sig ett av spelets problem – det är lite för stort för sitt eget bästa. Mycket av tiden i början tillbringas med att springa från ena sidan av staden till den andra och det blir bitvis lite väl mycket backtracking. Problemen mildras något när fast travel introduceras, men detta går bara att göra från vissa punkter. Det här är inget som är exklusivt för South Park såklart, men blir ändå påfrestande efter ett tag.

Samtidigt gör The Fractured But Whole det mesta rätt när det kommer till att skapa ett bra rollspel. Som spelare får du regelbundna belöningar, med dels nya Artifacts som förbättrar dina stats men även rent kosmetiska föremål, som kostymer och frisyrer som kan användas för att anpassa utseendet på din karaktär.

En annan, mindre nackdel är att det inte känns lika nytt och originellt som föregångaren, återigen något som inte är exklusivt för South Park. Hur gör man en uppföljare som bygger vidare på den grund som lagts tidigare utan att det känns tråkigt? I South Parks fall är svaret att man hittar en ny genre att göra narr av – superhjältar istället för trollkarlar och demoner – men det räcker inte alltid hela vägen.

Det nya temat är väldigt tacksamt när det kommer till saker att skämta om, men det dröjer inte länge innan jag saknar universumet från första spelet. Visst, det är roligt att till exempel se Jimmy, som både går på kryckor och stammar, klä ut sig till den The Flash-liknande superhjälten Fastpass och helt plötsligt röra sig supersnabbt, men det avtar rätt snabbt.

Själv tyckte jag hans karaktär från The Stick of Truth var betydligt roligare, en poet som sjunger obscena och stötande sånger för att stärka sina allierade eller göra motståndarna svagare. Det kändes helt enkelt mer originellt och oväntat.

Det här får dock ses som en petitess i sammanhanget och det tar som tur är inte något från spelupplevelsen som helhet. För de som gillade The Stick of Truth, eller som gillar South Park överlag för den delen, är det inget snack om saken att det här är ett bra spel. The Fractured But Whole är lite som en riktigt bra superhältefilm – du får precis vad du förväntar dig blandat med några överraskningar och du känner dig väldigt nöjd när det är över.

Fotnot: PC-versionen testad. Släpps även till PS4 och Xbox One den 17 oktober.

South Park: The Fractured But Whole
4
Mycket bra
+
Humorn – förstås
+
Underhållande strider
+
Öppen värld med mycket att göra
+
South Park är South Park
-
Lite väl mycket backtracking
-
Inte samma fräschör som The Stick of Truth
Det här betyder betygen på FZ