Om någon hade sagt till mig för fem år sedan att Activision skulle släppa ett nytt Call of Duty som återvände till sina andra världskriget-rötter hade jag nog bara skakat på huvudet och sagt "Inte en chans."

Om samma person hade sagt att Activision i samma spel tagit stränderna vid Normandie – andra världskrigets kanske mest ikoniska landmärke – och gjort om dem till ett socialt hubområde där spelare högljutt kan kalla varandra illaluktande bögar via röstchatt och titta på i avund när lootboxar faller från skyn – ja, då hade jag nog haft svårt att komma på något svar.

Men i och med att Call of Duty: WWII nu är ute så är detta till synes osannolika spel verklighet, och jag har spenderat hela helgen med att ta reda på just exakt vad grejen är med Activisions stora höstsläpp.

Så hur ser egentligen Call of Dutys skildring av andra världskriget ut år 2017?

Tillbaka i skyttegravarna, som om året vore 1944. Eller 2003. (Skärmdumpar från pc-versionen.)

Svaret, visar det sig, är att det faktiskt inte skiljer sig alls mycket från seriens tidigare tagningar av kriget. Eller andra spel eller filmer som skildrar perioden, faktiskt. Faktum är att berättelsen i CoD: WWII är så gjord att den känns som en utmattande tråkig blandning av varenda popkulturell skildring av andra världskriget som någonsin existerat.

"Svaret, visar det sig, är att det faktiskt inte skiljer sig alls mycket från seriens tidigare tagningar av kriget."

Du spelar nästan uteslutande som Private Daniels, en kär Texas-påg i den ökända 1:a divisionen som efter en tumultartad landstigning i Normandie tar sig igenom ett krigshärjat Frankrike med en segerviss inställning att rättvisa ska skipas och klämkäcka skämt ska dras. Med på resan är naturligtvis den uppkäftiga men ack så älskvärda juden från Chicago, den nördiga krigsfotografen med tjocka glasögon och, icke att förglömma, den luttrade löjtnanten som styr sin trupp med järnhand men som innerst inne nog är lika rädd som du.

Det är fruktansvärt uttjatat, milt sagt.

Och det är synd, för precis som i alla andra spel i serien ser kampanjen väldigt påkostad och imponerande ut. Jag vill så gärna dras med i den sex timmar långa dumma men underhållande åkattraktion som är Call of Duty, men för första gången sedan katastrofen som var Call of Duty: Ghosts känns det mer som en pina än ett nöje.

Nu saknar kampanjen inte helt värde, dock. Det finns små ljusglimtar av vad som hade kunnat varit. Ett hisnande dubbelagentsuppdrag i naziockuperade Paris som får pulsen att gå i taket. Eller ett förtroligt samtal mellan två soldater om huruvida alla tyskar verkligen är onda. För att inte tala om möjligheten att vid ett tillfälle arrestera en nazistsoldat istället för att avrätta honom. Dessvärre slutar dessa episoder i samma frenetiska skjutfester som präglar resten av spelet, vilket får mig att undra varför studion ens inkluderade dem överhuvudtaget.

Rent spelmekaniskt känns WWII väldigt klassiskt. Retro, nästan. Borta är de futuristiska vägghoppen och neuroimplantaten från de senaste årens Call of Duty, ersatta av regelrätta spring-och-ta-skydd-taktiker och strategiskt positionerande. Activision har till och med skruvat tillbaka tiden så pass mycket att skador inte självläker, vilket innebär att du måste använda dig av medpacks för att återfå hälsan. Det introducerar ett mått av svårighet jag saknade i Black Ops 3 och Infinite Warfare, och ett behov av att faktiskt notera din omgivning och vara på alerten i alla situationer. Jag tvivlar att nästa års Call of Duty kommer fortsätta den här trenden, men man kan ju alltid hoppas.

På tal om trender så har Activision precis som alla andra AAA-utgivare sneglat på egna varumärket Destiny och implementerat ett slags socialt hubområde i WWII som, likt The Tower, funkar som ett slags gränssnitt genom vilket man kan anta utmaningar, köpa kosmetiskt swag och titta på när andra spelares avatarer gör märkliga saker.

"Vördnad och respekt för en av de hemskaste händelserna i mänsklig historia byts ut mot en smaklös marknad för sällsynt loot och snygga kostymer"

Det hade varit en trevlig nyhet om inte Activision bestämt sig för att (som tidigare nämnt) låta det här utspela sig på Normandies stränder. Som om det inte vore illa nog faller det konstant ner lootlådor från skyn, vars innehåll andra spelare kan se när de öppnas. Det hela blir som ett slags bisarrt spektakel där vördnad och respekt för en av de hemskaste händelserna i mänsklig historia byts ut mot en smaklös marknad för sällsynt loot och snygga kostymer. Hur någon på Activision kunde tycka det var en bra idé är bortom mig.

Så det lämnar en oerhört besk smak i munnen, men lyckligtvis är det faktiska spelandet i multiplayern precis lika roligt som det alltid varit. Tyvärr låg servrarna nere en hel del av min speltid, gissningsvis på grund av den stora mängden spelare, men de gånger jag väl kom in i en match var det oerhört svårt att sätta ned kontrollen. Det är snabbt, tillfredsställande och ärligt talat roligare än vad det har någon rätt att vara givet den bistra miljön det utspelar sig i. Variationen på spellägen är imponerande, även om de flesta verkar föredra att spela team deathmatch, och klassystemen är så djupa att det går att spendera timmar med att skräddarsy din karaktär precis efter din egen spelstil.

Slutligen finns det ett zombieläge, som likt tidigare installationers motsvarighet testar dig i hur länge du kan stå ut mot vågor av zombier. Det är ett roligt läge som trots välsignelsen av David Tennants närvaro förpestas av det faktum att lootboxar nu spelar en central roll i din förmåga att överleva. Att slumpmässiga belöningar ska diktera dina chanser att vinna är kanske en del av utmaningen enligt utvecklarna, men för min del avskräcker det mig snarare från att spela.

Visst är det bra att Call of Duty: WWII får till det viktigaste i ett CoD-spel: ett roligt multiplayerläge. Och visst är det kul att återkomsten av icke-återskapande hälsa introducerat ett mer tillfredsställande motstånd i kampanjen. Men jag kan inte undgå att bli oerhört besviken på Activisions återbesök till andra världskriget. Som det första WW2-skildrande AAA-spelet på åratal hade det chansen att berätta något, att erbjuda upplevelser som ingen annan gjort förut. Istället fick vi den mest generiska krigsberättelsen de kunde komma på, med en social komponent så smaklös att det hänför och lootlådor som mest irriterar.

Det mest förvånande är egentligen inte att Activision har släppt en ny WW2-shooter, utan snarare hur oerhört lite det faktiskt har att säga.

Fotnot: Recensionen bygger på PS4-versionen av Call of Duty: WWII.

Call of Duty: WWII
3
Bra
+
Roligt multiplayerläge
+
Djupa klassystem
+
Tillfredsställande motstånd i kampanjen
-
Totalt intetsägande berättelse
-
Smaklösa lootlådor
-
Sargat zombieläge
Det här betyder betygen på FZ