Kan spel vara konst? I början av 2000-talet rådde det debatter, höga som låga, i spelvärlden. För ovanlighetens skull flyttades fokus från antalet polygoner, ny konsolteknologi och monster till grafikkort för att handla om något mer abstrakt: estetik och känslor. När Ico och Shadow of the Colossus släpptes räknade vi inte längre polygoner utan nöjde oss med att bara åka med.

Duon blev vår Mona Lisa; någonting oerhört speciellt och med en gåtfull glans över sig. Att ställa sig framför ett tomt ark för att göra om bedriften krävs mod. Ja, kanske till och med hybris.

Istället för "Where's Waldo?", låt oss leka "Where's Wander?".

Här har du varit förut men det har aldrig sett så vackert ut.

Nu är det dessutom inte Team Ico som ligger bakom remaken. (Team Ico gick förresten i graven 2011 och i dess kölvatten startade Ueda indiestudion Gendesign som till sist färdigställde The Last Guardian.) Istället är det Bluepoint Games som fått äran att måla om spelvärldens Mona Lisa.

"Precis lika uppslukande – och klumpig"

Det är av allt att döma ett utmärkt val. Bluepoint har visserligen aldrig jobbat med någon remake, men jösses, som de har remastrat! God of War-spelen, Metal Gear Solid-samlingen, Uncharted-trilogin och så, förstås, Ico och Shadow of the Colossus.

Tolv år efter PS2-releasen är den mytomspunna kolossen precis lika uppslukande – och lika klumpig – som jag minns den. Trots att det grafiska fått en extrem makeover är det på andra plan en bokstavstrogen tolkning, som om Bluepoint lagt kalkeringspappret över Mona Lisa och följt varenda kontur men samtidigt öst på med ny färg som ger en känsla av 2017 snarare än 2005.

Det är lätt att förstå varför teamet gjort så här. Jag tror också att det var det första och största kravet från högre ort. Sony inser förstås att det vore rena rama kamikazen att röra spelets själ.

Därför står vi här i ett tempel jag sett så många gånger förut. Vi har rest genom djupa skogar och bestigit regnvåta klippor för att komma fram hit, till det förbjudna landet. Framför mig ligger en sovande kvinna på ett altare och runt oss står sexton stenstatyer. Om du aldrig har lagt dina händer på Shadow of the Colossus gör du rätt i att sluta upp med att läsa. Att spela det här för första gången är speciellt, särskilt om du inte riktigt vet vad som väntar längs vägen.

Kolosserna är stora, världen är större och du är så ofattbart liten.

Varje koloss är ett pussel du måste lösa.

Jag vet vad som väntar på andra sidan fältet. Jag vet hur bökigt det kommer kännas att krångla mig upp för de där klipporna. Jag vet hur liten jag kände mig när jag mötte den första kolossen.

Intrycket blir av förklarliga skäl inte lika starkt nu som då. Ändå är det här, i mötet med Valus, det går upp för mig hur sanslöst vackert det är. Det flyter stabilt redan nu men det är HDR, och 4K på PS4 Pro som är grejen i demon jag testar. (Du kommer kunna välja mellan 4K och 30 fps eller 1080p och 60 fps.) Detaljrikedomen på Valus är rikare och pälsen känns så mjuk. Det är som att möta en gammal vän jag inte träffat på många långa år och upptäcka helt nya sidor hos honom.

"Jag tänker på hur talande tystnaden är"

Sedan stöter jag svärdet i min "vän".

Jag klättrar uppför hans hov, bestiger det ludna benet, vilar upp mig på plattformen halvvägs upp på ryggen innan jag till sist tar mig upp på huvudet. Och där låter jag svärdet tala. Om och om igen.

Tystnaden.

Skönheten.

Det är samma procedur som alltid, en som finns i muskelminnet. Jag möter Gaius, den tredje kolossen, härnäst. På vägen till honom tänker jag på hur talande tystnaden är. Dagens öppna världar är fulla med och solkade av pluppar, ihåliga npc:er och samlarprylar. Såklart är jag hycklare som kan hitta glädjen i sådana världar också, men Shadow of the Colossus är något annat. Det är en värld som inte är spelifierad utan en som bara tillåts vara.

Här rider jag över en tunn stenbro, jag galopperar genom en smal dal och kastar mig i vattnet hos en djup sjö. Det finns ingenting där, förutom jag och världens tomhet och skönhet. Jag har varit här så många gånger förut men ändå värker det i mig av längtan att komma tillbaka en gång till.

Fotnot: Shadow of the Colossus släpps exklusivt till Playstation 4 den 7 februari.