– Vi har aldrig behövt förklara hur pilbågen fungerar. Folk bara fattar.

Det säger Erik Odendahl, som tillsammans med två andra gamla Dice-kollegor för något år sedan startade en småskalig spelstudio i Stockholm, och nischade den på virtual reality. De visade upp sitt allra första spel – Apex Construct – hos Sony på Paris Games Week i november, men det släpps också till HTC Vive och Oculus Rift. Det sistnämnda är det headset som likt en vänlig facehugger ockuperar mitt ansikte under demonstrationen.

Av alla vapen jag testat i virtual reality är pilbågen en klar favorit, just för att det känns så väldigt naturligt att lägga an en pil och spänna strängen. Bara av att se pilens vinkel får man ett hum om vilken riktning den kommer att flyga och för att ladda om drar du bara en ny pil. Addera bra ljuddesign och lite effektskak i kontrollerna och illusionen är cementerad. Och om det är någonstans det är viktigt med inlevelse är det just i virtual reality.

Det blir lite moment 22, då VR i sig självt är en inlevelsekick utan dess like. Samtidigt är det väldigt lätt att spendera gratiskapitalet genom att inte leverera på detaljerna. Medan man i vanliga spel inte direkt bryr sig om en kopp inte går att lyfta eller en lysknapp inte reagerar är sådana saker desto viktigare för att upprätthålla illusionen av verklighet. En interaktiv värld är mer värd än en naturtrogen så att jaga någon form av fotorealism är meningslöst, menar Odendahl och jag håller med. Så trots att designstilen drar åt det enkla köper jag miljöerna, särskilt när jag blickar upp mot Katarinahissen i Stockholm.

Något har gått så snett att Stockholm inte bara ligger i spillror. På vissa platser hänger huset upp och ner, Herr Gåmanskyltar sticker ut ur berget och postlådor är lämningar efter ett samhälle som inte finns längre. En värld krossad i konflikten mellan två artificiella intelligenser och du är en av de sista levande varelserna på jorden.

Det låter inte så muntert men Apex Construct är inte ett särskilt deppigt spel. Istället för att dröja kvar i mänsklighetens utplånande handlar det om upptäckande, pusslande och fighter mot de robotar som stryker omkring. Spelet använder sig av teleporteringsförflyttning men i stridens hetta är det sällan jag hinner tänka på det. Jag koncentrerar mig istället på att skjuta så snabbt jag bara kan och ibland lyckas träffa projektilerna som avfyras mot mig. Det finns också en sköld, men det missade jag att använda (tutorialen fanns inte med i versionen jag spelade). Efter att vi testade spelet har studion också implementerat “free locomotion”.

Pusslen är så här i början av enklare sort. Hitta koder till en dator, fixa strömmen till en dörr och flytta runt ett jättehuvud på travers. Jag märker också ganska snabbt att delar av banorna inte går att nå utan att jag till exempel uppgraderar min säkerhetsnivå. Så räkna med en viss grad av återbesök i redan klarade miljöer, i sann Metroidvania-stil.

Jag får bara spela igenom två banor innan det är dags för den där märkliga upplevelsen att ta av sig ett VR-headset. Har du någonsin dykt känner du säkert igen den när du kommer upp till ytan; de första desorienterade ögonblicken när kroppen måste anpassa sig till en ny sorts verklighet. Det man precis upplevt behöver bara skilja sig en gnutta från vardagen för att hjärnan behöver en sekunds nollställning när den återvänder. Kanske bara för att orientera sig i rummet som glöms bort i samma sekund du omsluts av en virtuell verklighet.

Apex Constructs värld känns övertygande och med små knep som låsta dörrar lockas jag att återvända. Som svensk blir det extra starkt då visuella kopplingar sporrar fantasin på ett sätt till exempel en gul taxibil i New York aldrig kan göra. Det hade dessutom fungerat utan VR, vilket jag tror är nyckeln för framgång med detta nya sätt att uppleva spel. Virtual reality må osa science fiction men spelen måste stå på egna ben.

Fotnot: Apex Construct släpps till Playstation VR 20 februari och en månad senare till HTC Vive, Oculus Rift och Windows Mixed Reality.