Ända sedan barnsben har skogen både fascinerat och skrämt mig. I Värmland är skogen ganska svår att undvika, och min barndoms skog var både en källa till outgrundlig ro och olycksbådande oro. Människan verkar alltid haft svårt att förhålla sig till skogen, ena stunden ger den oss liv och lugn, och i nästa skrämmer den oss med sin mystik. De mest atmosfäriska scenerna i Twin Peaks är helt enkelt vind som viner genom en mörk skog. I Ronja Rövardotter är skogen fantastisk, men också livsfarlig. Kerstin Ekmans monumentala roman Händelser vid vatten skildrar skogen som om den vore ett ständigt ombytligt väsen med en egen vilja.

Och nu har vi Fe, ett spel om att utforska en vidsträckt, magisk och lika vacker som mörk skog. Utvecklarna själva har sagt att de inspireras av barndomens lek i de svenska skogarna, och det märks på så vis att spelet vilar på en säregen känsla av mystik. Det känns kort sagt som om Fe har ett barns blick, där bekanta detaljer blir till något fantastiskt och sagolikt i något slags mellanläge mellan dröm och mardröm.

Fe fångar skogens dubbla känslor: majestätiskt vacker, men samtidigt hotfull.

I grund och botten är Fe ett ganska rättframt äventyrsspel i tredjeperson där du som en rävliknande liten krabat skuttar omkring i mörka, stiliserade miljöer och löser pussel. För att ta dig fram behöver du nämligen sjunga för skogens varelser, för att få deras hjälp på olika vis. En hjort kan stånga bort fiender, en fågel kan ge dig lift och en smärre armé av ödlebarn kan öppna blommor så att du kan studsa på dem.

För att få den hjälp du behöver måste du dock lära dig de olika djurspråken. Sedan är det bara att hålla in höger triggerknapp som om den vore en gaspedal för att hitta rätt tonläge och locka andra varelser att reagera på dig. Det är fantastiskt fint designat, och inte minst ljuddesignen när din lilla fe sjunger för de olika märkliga figurerna den stöter på.

Enstaka djur är farliga om du kommer för nära, men alla kan användas på olika sätt för att ta dig vidare. De enda regelrätta fienderna är några mörka, obehagliga gestalter som spöklikt glider runt och tillfångatar allt liv de stöter på. Fe har en handling, men den berättas ordlöst och är öppen för tolkning. För mig framstår den framför allt som allegorisk – en sorgesaga över förstörelsen av våra urskogar.

Det finns med andra ord mycket att älska med Fe. Tyvärr är det också lite väl outvecklat på en del områden, vilket gör spelet mer frustrerande än det hade behövt vara. Framför allt är plattformshoppandet fippligt och trögt, vilket gör det onödigt lätt att missa även enkla hopp. Tidigt i spelet lär du dig att klättra i träd och sväva kortare bitar. Detta ger en enorm potential för rörelsefrihet, men spelet gör det bara bitvis till en intressant lek. Det finns enstaka undantag, som när du måste klättra upp på en enorm varelse genom att hoppa från de träd som växer på dess kropp. Men för det mesta känns bandesignen ganska diffus, och jag hoppas mest runt på måfå tills jag hittar rätt väg. Den visuella stilen gör det också svårt att se vart man kan röra sig och inte ibland, vilket kan vara frustrerande.

Även kommunikationssystemet är underutvecklat. Idén med att lära sig de olika djurens språk och be om deras hjälp är fantastisk, men det är ganska sällan det leder till riktigt intressanta interaktioner. Det är ofta bedårande, förvisso, men effekten avtar något ju längre jag spelar.

Jag kan inte låta bli att tänka på Lucasarts gamla miniklassiker Loom när jag spelar. Inte för att det är speciellt likt spelmässigt, men det har lite samma förtjänster och brister. Båda har en intressant grund, med en till synes egensinnig syn på pussel. I Loom spelar du musik för att påverka omvärlden, och i Fe sjunger du. Båda har också en avskalad och finstämd estetik och ljudbild och är ganska oemotståndliga trots sina brister.

Som bäst är spelet om du vet så lite om det som möjligt i förväg. Hela poängen med Fe är att utforska en främmande värld, försöka förstå hur den fungerar och sedan använda det för att ta dig vidare. Som ett slags Metroid med Ronja Röverdotter istället för Samus vid spakarna. Det må inte vara perfekt rakt igenom, men det är en säregen och unik upplevelse, vars eventuella frustrationer är värda att övervinna. Fe är som skogen själv, ena stunden sagolik och i nästa ett bökigt åbäke fullt med mygg.

Fotnot: Fe testat på PS4. Släpps även till Switch, Xbox One och pc (Origin)

Fe
3
Bra
+
Vackert och atmosfäriskt
+
Originellt
+
Fantastisk ljudbild
-
Kontrollerna kunde vara tajtare
-
Har potential att vara ännu mer
Det här betyder betygen på FZ