Jocke hackar febrilt på väggen med ett stämjärn vi alldeles nyss smugglat ut från fängelsets verkstad (nej inte på det sättet). Jag står vid gallret och håller utkik efter de patrullerande vakterna. Eller snarare vakten, singular, för jag har missat att en till batongman patrullerar på vårt våningsplan. Han upptäcker oss, börjar gorma och vi får börja om från början.

Nerven, stressen och framförallt samarbetet i denna del av spelet är fenomenal och infriar löftet om ett soff-coopspel som ska få vänner att sitta och hojta på varandra. Framförallt använder det splitscreen på ett sätt som vi inte upplevt i ett spel förut. När vi en stund senare behöver trycka på samma knapp för att öppna en dörr känns det mest krystat och påtvingat och denna kontrast blir ofta talande för hela upplevelsen.

Jocke: När vi har roligt har vi jävligt roligt. De dråpliga scenerna, samarbetet, utropen, smädelserna som haglar över de debila vakterna. Jag tror att spelet hade vunnit på att handla om helt nya sätt att samarbeta, rakt igenom.

Naket och svenskt - check!

Samtidigt som A Way Out innehåller klassiska spelmoment såsom pangpang, pusslande och kaosiga flyktsekvenser kokas allt ner till relationen mellan Leo och Vincent. Dig och din polare i soffan. Spelet börjar när dessa två ganska så olika personligheter möts på fängelsegården och det är ingen spoiler att säga att de hittar varandra i sitt gemensamma mål. Att rymma från fängelset. Men det är bara början och den största delen utspelar sig utanför, på flykt från rättvisan.

Tidigt i spelet ställs vi inför val som ska skapa diskussion framför tv-skärmen. Ska vi sno en polisbil eller försöka smyga förbi, knocka vakten eller försöka snacka sig ur situationen - val som avspeglar huvudpersonernas karaktärer väl och eftersom ni måste vara helt överens för att komma vidare måste beslut tas. Ett intressant grepp som inte leder till så stora sidospår men som ändå låter er tackla utmaningar på lite olika sätt. Vissa har mer tyngd än andra medan vissa som mest orsakade en axelryckning hos båda.

Jocke: Spelmekaniken är så flackande! Allt ska testas, men inget får ta sin tid. Håller med om att fängelset bjuder på de bästa exemplen på en ny sorts gameplay, men senare verkar det som om Fares har försökt proppa in så många grepp som möjligt, utan att tänka på hur det påverkar flytet.

Exempel på val ser du i slutet av den här videon

Likgiltighet är sällan ett bra betyg för ett spel som ändå försöker berätta en historia men lite alltför ofta hamnar vi där, med uppmärksamheten riktad mot telefonen snarare än upplevelsen framför oss. En del mellansekvenser (och det finns många) tar lite väl god tid på sig och ingen av dem går att hoppa över så om den inte fångar ditt intresse är det lätt att man zoomar ut.

Jocke: Jag tycker att storyn är spelets allvarligaste brist. Förutom ett par fantastiska vändningar är den rätt slätstruken, full av överanvända grepp och intetsägande roller. Ska jag sitta tillsammans med någon i en soffa och verkligen vara uppmärksam på dialoger, krävs det mycket mer. Storytunga spel kör jag helst ensam, utan distraktioner. Fares manus kommer inte till sin rätt förrän under den sista halvtimmen.

En passage i spelet där både gameplay och Josef Fares filmiska ådra fungerar perfekt

Det är just spretigheten som blir den bestående känslan av A Way Out när eftertexterna rullar. En final som överraskar, både story - och gameplaymässigt och som når upp till samma nivå av nytänk som de inledande timmarna i fängelset. Mittendelen har ett par riktiga höjdpunkter den också, där nytänkande i såväl form som berättande får oss att sitta på helspänn framför televisionen. Hade de unika delarna varit fler än sådant vi redan har sett, som halvbra rälsskjutarsekvenser, hade betyget blivit högre. Det lider som mest när ambitionerna överstiger den lilla studions möjligheter, särskilt i mest “speliga” passagerna.

Jocke: Jag hade roligt med A Way Out, men när eftertexterna rullade hade jag redan börjat tänka på annat. Är det något bestående jag tar med mig så är det modet att våga testa nytt – Fares likgiltighet inför konventioner är uppfriskande, och spelet kommer förhoppningsvis att inspirera flera att våga kasta sig ut utan ha koll på vilket snöre som vecklar ut fallskärmen.

A Way Out
3
Bra
+
Fängelset
+
Finalen
-
Svajigt berättande
-
Ojämn produktion
Det här betyder betygen på FZ