Far Cry lämnar djungler och Himalaya bakom sig för Montana och en domedagssekt som tagit över ett helt landskap och satt befolkningen i skräck. Närmare vår västerländska livsstil har aldrig den annars så exotiska serien varit. Inte heller har den varit så här öppen. Fast det är klart, ränderna går aldrig riktigt ur Ubitigern. Även om Assassin's Creed Origins slog in på nya vägar var det alltjämt Assassin's Creed. Far Cry 5 är i allra högsta grad Far Cry.

I Ubisofts regi har serien först och främst varit en skitkul sandlåda med så många kartpluppar att man sett pluppar dansa innanför ögonlocken när man försökt somna om kvällarna. Detsamma kan förstås säga om Assassin's Creed. Och Watch Dogs. Och Ghost Recon Wildlands. Och ... ja, ni fattar vart jag vill komma. När Ubisoft hittade sin nisch höll de hårt i den.

Nick Rye är en "gun for hire" som bokstavligen är döden från ovan.

Faith är den flummiga lillasystern i sekten. Flower power, fantasiknark och...

...zombiefierade supersoldater helt i drogernas grepp.

Far Cry 5 har också en karta som inom loppet av ett par timmar fylls med utposter, uppdrag, samlarprylar med mera, men vägen genom spelet är öppnare och mer dynamisk. Var och en av nyheterna låter inte så fasligt nydanande. Inte ens sammanslagna får de himlen att trilla ner, men de nya spadtagen i sandlådan, spelmekanikerna, geografin och en varm (och smått bisarr) ensemble samspelar alla på ett sätt som gör Far Cry 5 till en fräsch våldsturné.

"Ränderna går aldrig riktigt ur Ubitigern"

I navet av berättelsen finns alltså domedagssekten Eden's Gate. Du är en polisnoob som hamnar på fel plats vid fel tillfälle och plötsligt måste du rädda kollegor, vänner och en stor (för att inte säga gigantisk) bit land bestående av USA i sitt mest naturromantiska skimmer. För att komma åt "fadern" Joseph måste du göra upp med hans syskon, John "döparen", Jacob "soldaten" och Faith "sirenen". I tur och ordning, höll jag på att säga, men det är ju nya tider nu – även om man först inte tror det.

Efter en dramatisk inledning (som slutar i moll med inferno, profetior och en allmän känsla av att den yttersta tiden nalkas) hamnar du på en liten ö sänkt i tjock dimma. Där träffar du Dutch, en paranoid, ärrad Vietnamveteran som bor i en bunker. När hotet om atombomberna tog slut fanns ju fortfarande risk för massa annat. Bäst att stanna kvar under jorden, resonerar Dutch. Av honom får du en intensivkurs i Far Cry 5 och får lära dig om spelets nyckelbitar.

För att bygga motståndet i Montana behöver du rädda civilpersoner, förstöra sektbyggnader, slutföra uppdrag och frita Far Cry-utposter. Dessa är grundpelarna. Lägg till detta på jakt och fiske, samlarprylar en masse samt både små (pilbågar, dynamiter, kikare) och stora (raketkastare, flygplan, motorbåtar) leksaker. Och så racing, stunttrick, wingsuits, fallskärmshopp, och så vidare.

"Öppen värld som är både lekfull och levande"

Japp, det låter, känns och ser ut som ett Far Cry. Det är dock en öppen värld som är både lekfull och levande. Olika aktiviteter kombineras på fyndiga sätt eller så kommer de i olika former. Sektmedlemmar kör gärna runt med fångar så du måste först oskadliggöra föraren – utan att spränga bilen – och därefter låsa upp bakluckan. Andra fångar tvångsdöps vid floderna eller så hålls de fångna i utposter, med risken att de dör om du blir tagen på bar gärning och larmet tjuter.

Joseph Seed är Far Cry 5-svaret på Vaas och Pagan Min.

Här spränger jag saker. När systemen krockar i Far Cry 5 uppstår magiskt kaos.

Messiaskomplex upphöjt till 1 000.

Extra lekfullt och levande blir det av att Far Cry 5 på riktigt är öppet. Så fort du slutfört det inledande uppdraget på den lilla ön öppnar hela världen upp sig på vid gavel. Du kan tackla de tre Seedsyskonen i vilken ordning du vill och även i deras tre egna regioner finns en öppenhet som känns mäktig. Borta är de snitslade vägarna och hemligheten är den nya motståndsmätaren. I takt med att du tar dig an aktiviteter fylls mätaren på; mer för viktiga uppdrag och utposter, mindre för att förstöra byggnader och rädda enstaka civilister. Du hittar också personer och platser genom att faktiskt hitta dem – via kartor, dialoger eller genom att helt sonika resa genom världen. Ubitorn? Nope, det är som sagt nya tider nu.

Tempot i berättelsen borde lida när utvecklarna lägger ett tungt ansvar på spelaraxlarna, men när du når milstolpar på mätarna kastas du in i bombastiska uppdrag som för berättelsen framåt – ofta blir du tillfångatagen av de sadistiska Seedsyskonen, utsatt för hjärntvätt och tvångsdop – eller så ändras förutsättningarna i respektive region med vägspärrar, jaktplan och supersoldater.

Det här är ett actionäventyr som fullständigt skiter i att less borde vara more. More är more ju! Oftast är Far Cry 5 ett kaos av explosioner, skurkar med basebollträn och hovrande helikoptrar i skyn. Till din hjälp har du tacksamt nog både AI:n och riktiga vänner. Specialisterna, de starkaste "guns for hire", tenderar att efter ett tag kännas som riktiga vänner. Nick släpper bomber från sitt plan, Jess respekterar med pil och båge mina stealthplaner, bamsebjörnen Cheeseburger (!) drar uppmärksamheten till sig medan jycken Boomer apporterar vapen. Who's a good boy?

Alla dessa profiler gör det mindre påtagligt att din spelarskapade karaktär är ett tomt blad som inte säger ett knyst. Detta är i och för sig extra tacksamt i co-op-läget. Du kan spela igenom hela spelet (efter introt) med en vän. Det öppnar upp intressanta taktiska vägar, så som anfall från två olika håll, men förstås även utmaningar. Tyvärr tvingas en spelare vara "player two" som visserligen får behålla perks och införskaffad utrustning, men däremot inte uppdragsframsteg. Snopet. Dessutom framgår det tydligt i mellansekvenser att världen riktar in sig på en spelare.

"Less is more? More är more!"

Så har vi arkadläget som communityt själva ska hålla liv i genom att bygga kartor med olika mål – prisjakter, resor från A till B, dödsmatcher – med assets från exempelvis äldre Far Crys, Assassin's Creed och Watch Dogs. Tiden får utvisa hur framgångsrikt det blir.

Svårt med ett uppdrag? Skaffa ett plan och spräng skiten ur dem!

Sekten må vara banal, men den goda sidan har gott om profiler.

Precis som i Origins finns mikrotransaktioner, men de är även här väl gömda. Puh!

Far Cry 5 är ett skolboksexempel på hur man ska bygga en vanebildande och skitrolig sandlåda. Det har tunga vapen, variation och – tack vare motståndsmätaren – en öppenhet som eliminerar den ironiska instängdhet som brukar prägla öppna spelvärldar. Ubitolkningen av Montana är dessutom bedårande och jag dras handlöst in i de gyllene fälten, skogarna och bergen.

Paradoxalt nog hjärntvättas jag av vyerna medan sekten och storyn ofta har tyngden hos leksaksspadar och plastbyttor. Det är en sandlåda med spelmekanisk pondus men vars berättelse inte riktigt vet vilket ben den vill stå på. Sekten tvångsdöper människor och hänger upp kroppar i makabra poser på lagårdsväggar. När jag väl träffar frontmännen (och frontkvinnan) framstår de dock mest som karikatyrer som manipulerar med fantasiknark snarare än ord.

Samtidigt är jag inte dummare än att, efter några timmars famlande efter ett djup som inte finns, skaka av mig besvikelsen och ta spelet för vad det är: ett Borderlands-light, en actionkomedi med varm, bisarr ensemble och framför allt ett Far Cry som inte vet hur man har tråkigt.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen, som spelats med följande: Intel Core i7-7700, Gefore GTX 1080, 16 GB RAM. Spelet släpps även till Playstation 4 och Xbox One.