Vi har sprungit för våra liv, jag och min bror. Bakom oss hasar en hel zombiearmé. "Vi ska klara det", tänker jag. Det är det, eller lägga sig ned och dö. Jag skriker: "Vi måste vidare!" Han svarar:

Oh yeah, that's coolio!

Det är lika bra att riva av plåstret: State of Decay 2 är ett spel med stora, små, dråpliga och irriterande skavanker. Hur såld jag än är på idén om diskbänksrealism i postapokalypsen slinker genomförandet hit och dit. När jag tar mig runt till fots i den stora världen kan minsta decimeterhöga avsats vara ett omöjligt hinder att forcera (samtidigt som jag kan svinga mig över höga staket hur lätt som helst). När jag i sakta mak kör runt på vägarna, översållade av bilvrak, kan minsta hinder få bilen att spinna runt och runt (och runt). Det känns taffligt och orättvist.

Typiskt undergången. Hur svart allt än är hinner du alltid skriva vaga budskap på väggen.

Möter du fler zombier än en kan det vara värt (om än högljutt) att dra fram pistolen.

Att idka stealth är ofta rejält rafflande.

"Ett spel med stora, små, dråpliga, och irriterande skavanker"

Dialogerna är, om du inte redan hajat det, katastrofala. Skådespeleriet är redan en bra bit under medel men det skaver extra mycket när standardfraser slumpas fram som svar. Och även om spelet är i "glorious 4K" på min Xbox One X hackar och hostar den genombruna världen. Om natten, när jag kör med strålkastarna på, lägger sig ett tunt streck över hela skärmen. Vid ett par tillfällen börjar alla HUD-element flimra konstant och från skyn ser jag hur det faller zombier i en strid ström.

Det regnar zombieköttbullar, konstaterar jag bittert.

Det är tur för State of Decay 2, som lider av så många olika sjukdomar, att grundidén är sjukt lätt att falla för. Trots de många (många!) klavertrampen tillbringar jag ofta en, två och fem timmar i stöten i den här döende världen. Jag har helt enkelt svårt att släppa det.

Det kanske ser ut som det motsatta, men hon räddar faktiskt hans liv.

Som det står på broderade bonader: "Zombier. Skjuter du en står dig tusen åter."

Ligger zombien redan ner kan du avrätta med ett litet knapptryck.

Precis som originalet har tvåan ett fokus som känns fräscht – vilket inte vill säga lite när vi snackar zombiespel. Här finns ingen hjärta och smärta likt The Walking Dead, inga AAA-ambitioner à The Last of Us, inget röjigt gameplay som i Left 4 Dead eller Dying Light. Vad som finns är däremot en slags postapokalyps-sim där allt handlar om att överleva från en dag till en annan.

Co-op ska vara den stora nyheten i State of Decay 2 (fel, fel, fel, det faktum att spelvärlden pausas när du stänger av är den största nyheten) men känns samtidigt begränsad. Upp till fyra kan delta men av dessa är tre gäster i huvudspelarens värld där de kan bistå med extra muskler. Du kan loota men samtidigt blir du ett verktyg för att hjälpa en annan spelare med sin bas. Du kedjas närmast fast vid "player 1" men du tjänar åtminstone poäng du kan ta med dig hem.

Samarbetet känns påklistrat, och jag föredrar att spela solo. Å andra sidan bygger State of Decay 2 inte på någon linjär berättelse utan på att överleva och skriva sin egen historia. På det viset känns co-op-lösningen bra då du lätt kan hoppa in och ut utan utan att behöva bry dig om storyn.

Inledningen är visserligen hyfsat storytung men så fort du lämnar militärbasen och väljer att bygga bo i ett av tre områden – platån, kullarna eller en dalgång – försvinner de flesta berättarambitionerna ut i periferin. Kvar finns en svår, tung vardag och det är roligare än det låter.

"En svår, tung vardag och det är roligare än det låter"

Min kvartett består av ett syskonpar, en läkare och en soldat. Ena halvan av syskonduon har blivit biten av en pestzombie, vilket förstås innebär att han kan komma att bli en sådan själv. Går det illa kan du tvingas utesluta sjuka människor ur ditt samhälle, eller avrätta dem, men det är inte ett alternativ för mig. Först hittar vi ett lämpligt hus med ett robust stängsel, sedan tassar vi igenom huset och överrumplar de kvarvarande zombierna med stealthmanövrar. Sedan har vi ett hem.

Det kortsiktiga målet blir att bygga ett sjukrum. Det långsiktiga är att hitta ett botemedel, bygga ut basen, hitta andra överlevare med unika förmågor, och... ja, State of Decay 2 får mig ofta att jonglera flera mål samtidigt. Jag ger mig ut till närliggande grannhus för att hitta mat, mediciner och byggnadsmaterial. Efter att ha länsat husen från zombier blir de trygga punkter ett tag. Jag kan, om jag har tillräckligt med "influence" (valutan i den här världen), ta över sjukhus och snabbköp för att få en stadig inkomst av mediciner och mat, eller så kanske jag ramlar över en övergiven militärbas och skaffar ett nytt, vräkigare och säkrare hem.

Att förstöra/skjuta/spränga sådana här "pesthjärtan" är en viktig del av spelet.

Precis som i ettan: letar du snabbt slutar det ofta med skrammel och zombier.

Det är mer givande att lyssna på tystnad än att höra dialogerna.

State of Decay 2 gör ett bättre jobb än föregångaren på att förklara saker; hur jag bygger nya rum (en trädgård är guld värd), uppgraderar befintliga (större förråd är än mer värt) och idkar byteshandel med andra överlevare. I sin natur är spelet repetitivt, men det är sällan långtråkigt.

På radion bryter SOS-anrop igenom från andra överlevare och zombiehorder dras till särskilda platser. Pesthjärtan lockar till sig pestzombier medan screamers kan skrika till sig förstärkning. Jag föredrar att tassa fram och knivhugga dem. Sedan har jag visserligen basebollträn, svärd, yxor och skjutjärn. Det sistnämnda är dock en sista utväg då ammunition är begränsad och hagelbrakare högljudda. Å andra sidan: när juggernauts och ferals äntrar scenen är det inte läge att vara tyst.

Trots att State of Decay 2 slinker hit och dit är kärnan – diskbänskrealism i en postapokalyps – oemotståndlig. Jag hade hoppats på att Undead Labs kommit längre än så här på fem år men är du beredd att vada igenom en hög med bugg-, hafs- och designskit kommer du också belönas.

Fotnot: Recensionen avser Xbox One X-versionen. Spelet släpps även till Windows 10.