När Dark Souls släpptes 2011 var jag en av många som var väldigt skeptisk till konceptet. Varför skulle någon medvetet vilja spela ett svårt spel, som gör allt i sin makt för att irritera och göra livet surt för spelaren? Efter mycket om och men bestämde jag mig ändå för att testa det, men jag ska erkänna att jag gav upp redan vid den första bossen.

Det var först ett år senare, när jag bestämt mig för att ge det en andra chans, som jag fastnade och på riktigt förstod storheten med Dark Souls. Vad som följde var hundratals timmar och fler dödsfall än jag vågar tänka på i samtliga delar av spelserien.

Det är remastrat, men inte särskilt mycket snyggare.

När det stod klart att det arbetades på en remaster av Dark Souls blev jag därför väldigt exalterad. Tanken på att få uppleva dess spelvärld på nytt, med de problem som spelet hade åtgärdade, tilltalade mig mycket. För problem hade det. Det ursprungliga Dark Souls är definitionen av en opolerad diamant, med dåligt optimerad prestanda, klumpigt gränssnitt och buggar i drivor för att nämna några av skavankerna.

Men när jag nu spelar Dark Souls: Remastered blir jag tyvärr lite besviken. Spelet är sig likt, med allt vad det innebär, och här kommer en intressant frågeställning upp – hur mycket ska egentligen en remaster ändra? Dark Souls-serien har gjort stora framsteg sedan starten 2011 (jag räknar inte in Demon’s Souls här), men väldigt lite av det syns i nyversionen av originalet.

Gränssnittet är lika klumpigt och överdrivet komplicerat att använda, grafiken är – förutom mindre förbättringar i skuggor och ljus – lika ful som tidigare och kontrollsystemet är smått omständligt (vem kom på idén att knappen för att hoppa ska vara samma som för att springa?).

Det har dock gjorts vissa ändringar, med ett förbättrat onlinesystem som gör det lättare för upp till sex spelare att dö tillsammans, och stöd för upp till 4K-upplösning. Den mest uppenbara förbättringen är dock att spelet körs i 60 FPS på alla konsoler (både originalen och Xbox One X respektive PS4 Pro, men de förra i lägre upplösning), något som gör stor skillnad både överlag och i strider. Och för de som undrar – ja det gäller även i området Blighttown, som blivit ökänt för att köra bildfrekvensen i botten.

I övrigt är gameplaydelen sig lik. Dark Souls står sig fortfarande väldigt bra som spel sett, sju år efter lanseringen. Att klara en riktigt svår boss eller ta sig igenom ett jobbigt område efter 53 försök ger fortfarande en känsla av uppfyllelse som få spel kan mäta sig med. Det finns goda skäl till att spel benämns som “Souls-like”, då många försökt göra samma sak, även om ingen ännu lyckats nå upp till förlagan.

Även spelvärlden förtjänar ett omnämnande. Trots att uppföljarna förbättrat spelserien på många sätt har de aldrig lyckats fånga samma känsla och atmosfär som originalet. Exakt vad det är är svårt att sätta fingret på, men den känns mer levande och framförallt sammanhängande på ett sätt som den inte gör i övriga spel i serien.

Detta bland annat tack vare de genvägar som man hittar här och var, som gör att man målar upp en mental karta i huvudet över hur allt hänger ihop. Lättnaden som sköljer över en, när man med lite liv och tusentals själar hittar en genväg som leder en tillbaka till lägereldens trygga flamma är fortfarande speciell.

Originalet har dock ett märkbart långsammare tempo, och att gå från From Softwares Bloodborne till det är som att gå från att köra 110 på motorväg till att snigla fram i 50 på landsväg. Det känns nästan som att allt går i ultrarapid, något som förstärks ytterligare av det faktum att det under större delen av spelet inte går att använda fast travel för att snabbt hoppa mellan områden. Man får vara så god att lägga kartan på minnet och använda benen (och i många fall även svärdet).

Solaire. Ett av många kära återseenden.

Dark Souls: Remastered lämnar mig något kluven. Å ena sidan är det ett riktigt bra spel som nu kan upplevas av såväl nybörjare som veteraner på nytt. Å andra sidan är det ett praktexempel på en lat remaster, där det känns som att utvecklarna gjort minsta möjliga ansträngning för att casha in lite extra på ett älskat varumärke.

Samtidigt går det inte att komma ifrån det faktum att Dark Souls är ett mästerverk. Remaster-versionen är, trots vissa tveksamma beslut, den bästa versionen av Dark Souls och den får mig ändå att vilja dö om och om och om igen på nytt.

Fotnot: PS4 Pro-versionen testad. Dark Souls: Remastered släpps den 25/5 till pc, Xbox One och PS4. Switch-versionen släpps senare under året.

Spelnamn
4
Mycket bra
+
60 FPS gör stor skillnad
+
Belönande och djupt stridssystem
+
Världen som uppmuntrar till utfoskande
+
Utmanande som få
-
Krångligt kontrollsystem och omständliga menyer
-
Lat remaster med få förbättringar
Det här betyder betygen på FZ