Just nu tar vi oss bit för bit igenom konsolhistorien. För två veckor sedan började vi med 80-talet, i fredags landade vi i 90-talet och snart är det dags för 00-talet. På tal om det...

I mitten av 00-talet blev DLC ("downloadable content") en allt starkare trend. Redan rts-klassikern Total Annihalition från 1997 hade det, liksom Dreamcast och första Xbox. Det var dock i och med 360-, PS3- och Wii-generationen som plånböckerna öppnades på vid gavel.

Det mediala genombrottet för det nedladdningsbara innehållet kunde ha varit bättre, men blev åtminstone ett facit på hur man inte ska handskas med DLC. Hästrustningen till The Elder Scrolls IV: Oblivion gjorde ingenting förutom att få din pålle att glittra i solskenet. 20 kronor rakt i sjön.

Det var ett dumt DLC till överpris men sålde ändå bra, och fler dumma DLC:er har följt:

  • Mass Effect 3From Ashes är inget dåligt DLC per se men råkade släppas ett par veckor innan moderspelet. Hade det kapats i sista stund från Mass Effect 3 för att dra in extra cash?

  • Dragon Age: Origins – Ja, Bioware igen. Första Dragon Age är med rätta älskat men det är inte elegant att se en NPC-karaktär vara en glorifierad reklamskylt för ett DLC-paket.

  • Tiger Woods PGA Tour 13 – 20 av 36 banor är med på skivan. Resten? Grinda utav bara helvete, eller öppna plånboken. Spelet påminner dig ungefär hela tiden om den genvägen.

  • Metro: Last Light – Ranger mode är den ultimata utmaningen, som enligt 4A Games var så som Metro: Last Light "var menat att spelas". Men då fick du förboka – eller betala.

  • Asura's WrathTrue Ending-DLC:et är vad det låter som. Sista bossen och det sanna slutet finnes bakom en betalvägg. Det blir knappast värre än så här.

  • Mortal Kombat X – Fatalities i Mortal Kombat är brutala slutattacker som kräver övning. I Mortal Kombat X kan du köpa "easy fatalities" styckvis för riktiga pengar. Ridå.

Det finns mycket dumt DLC. Samtidigt finns det mycket bra och den genomgående röda tråden hos bra DLC är att de fanns långt innan DLC blev ett begrepp – och kallas för expansioner: Throne of Bhaal till Baldur's Gate II, The Frozen Throne till Warcraft III, Lord of Destruction till Diablo II.

Faktum är att några av mina största spelupplevelser på senare år varit DLC-expansioner som inte bara gett oss mer av samma, utan tagit grundspelets koncept och gjort nya saker med det.

Det finns förstås fler utmärkta DLC-expansioner; Mass Effect 3: Citadel eller Lair of the Shadow Broker till Mass Effect 2, Old World Blues till Fallout: New Vegas, Dark Souls II:s The Lost Crowns-trilogi. Det finns skäl att hata DLC:er – men det är de vi älskar vi kommer att minnas längst.