Jag kan inte påstå att jag hakat på Kickstarter-trenden något vidare. Slängde lite pengar på en kompis projekt, det övergivna rymdspelet The Mandate, samt på Stonehearth. Det sistnämnda fångade mig med en enda bild. Det var något speciellt där. Tankarna for iväg till hur jag kände första gången jag spelade The Settlers och det där Minecraft från Sverige. Med en enda bild var jag såld och kreditkortet åkte fram.

Att lägga pengar på ett Kickstarter-projekt är lite som att spela rysk roulette. Om vi bortser från att du ytterst sällan slutar som död för att du lagt någon hundring på lite mjukvara. Bara det att utvecklare allt för ofta har storslagna planer som sedan aldrig införlivas. Eller som i fallet med The Mandate – försvinner från jordens yta.

En gullig, hungrig pixelmedborgare väcker faderskänslor.

Radiant Entertainment har under de fem år som spelet utvecklats varit extremt transparenta och tydliga. Varje vecka har det kommit ny information hur utvecklingen fortlöpt och uppdateringar har släppts i ett rasande tempo. Redan innan det skarpa släppet hade jag klockat in på cirka 70 timmar. Känslan är god och jag förbereder mig på spelens spel, men ja... vi kommer till det.

Stonehearth är lite som att stadsplanera ett flyktingläger för fantasy-bönder. Nej, vi pratar inte om danskar, utan hearthlings. När du börjar spelet får du välja mellan grupperna Ascendancy, Rayya’s Children och Northern Alliance, alla tre med speciella spelstilar. Eller ja, det handlar väl mest om design på byggnader och vad du som spelare vill börja med. Ascendancy är bra på att bygga med träd, Rayya’s Children bygger med lera och Northern Alliance tycker sten är tufft. Du kommer dock att behöva dra nytta av både stenhuggeri och snickeri för att bygga de verktyg som behövs för att dina små hearthländare ska trivas.

Att få sina små AI-vänner att trivas och frodas är också väldigt roligt – till en början. Du börjar med att hugga ner träd för att göra plats för din lilla koloni, och sedan bygga skydd åt dem. Ingen gillar att frysa och alla gillar en mjuk säng. Mina faderskänslor kickar genast in när jag ser de små pixliga filurerna sova på marken och så kan vi inte ha det. Efter att byggt en sovsal gäller det att planera bebyggelsen och tänka på infrastrukturen. Bygg nära den plats du valt ut som förvaring till det insamlade materialet. Planera väl, för det är en hel del material att hålla reda på. För Stonehearth är inte ett snabbt spel, det är till en början som att se en vacker tavla torka. Du är nöjd, men vill gärna måla en till.

Stonehearth är perfekt för dig som gillar att vara kreativ, du kan designa och utsmycka dina byggnader på otaliga sätt. Ju längre in i spelet du kommer och ju mer erfarenhet dina hantverkare får, desto vackrare dekorationer kan de göra. Utvecklarna har med sin blandning av strategi, stadsbyggare och rollspel skapat en vacker och alldeles fantastisk pedagogisk resa. Jag har verkligen varit helt hänförd av mystiken med världens alla väsen och historier. För det är många mystiska saker som sker i form av huvklädda varelser som behöver grönsaker eller elaka troll som vill ha dörrar från snickeriet.

Ett visst svenskt spel kan ha influerat den grafiska stilen.

Men...

"Du kan ju ana att besvikelsen kom flygande som Jean-Claude Van Dammes patenterade hoppspark"

Radiant Entertainment har misslyckats monumentalt. De satte ett lågt mål och blev alldeles till sig när det visade sig att 22 000 människor slängde sina pengar på dem. De begärde 120 000 dollar men fick in hela 750 000. Vi skulle få spela som allsköns raser och det lovades guld och gröna skogar. Du kan ju ana att besvikelsen kom flygande som Jean-Claude Van Dammes patenterade hoppspark. Inte för att Stonehearth på något sätt är ett dåligt spel, för det är det verkligen inte. Bara det att det blev inte det som utlovats, och i ärlighetens namn känns det ganska tomt.

När du väl byggt upp din stad gäller det mest att se till att hantverkarna tillverkar föremål av det insamlade och framodlade materialet. Försvara dig mot sporadiska attacker och hjälpa knasiga varelser genom att samla in resurser eller låna ut hantverkare. I utbyte får du lite gulliga föremål att dekorera staden med. Det är klart att du kan fortsätta utveckla din stad och bygga dina drömmars slott eller ladda ner moddar och tillägg från Steam Workshop.

Bara det att...

Spelet är inte århundradets mest stabila bygge. När invånarantalet nått 20 slår du i taket, om du inte mot utvecklarens inrådan höjer det. Men då drabbas i alla fall jag av en gigantisk prestandadipp. Det går från 60 till 20 fps och mina stadsbor börjar bete sig konstigt. Det gjorde de förvisso innan med, men nu blir de även extremt lata. Precis som det var när jag satt med alfaversionen.

Efter 86 spelade timmar kan jag inte påstå att Stonehearth gjort mig besviken. Det har sina klara brister och det pendlar upp och ner på betygskalan. Ena stunden sitter jag med tårar i ögonen för att jag dör lite av den sockersöta världen, i nästa skriker jag åt min hantverkare som lyckats bygga fast sig själv på ett tak. Vad jag vet är att det inte kommer stanna här vid 86 timmar, men inte tack vare Radiant Entertainment. Det som får mig att spela vidare är alla moddare som på sin fritid gör allt för att spelet ska nå sina fulla potential. Att sedan stommen är det mysigaste som jag varit med om, det kommer jag aldrig ta ifrån utvecklaren.

Stonehearth
3
Bra
+
Det blir inte mycket mysigare än så här
+
Känslan av total frihet
+
Natten är lång och fylld av skräck
-
En prestandamässig flopp
-
Tomt på innehåll efter några timmar
-
Påtaglig känsla av att nån lobotomerat AI:n
Det här betyder betygen på FZ