"Ska bli ett fullfjädrat actionrollspel"

När Assassin's Creed vred tillbaka klockan gjorde man det med eftertryck. Fjolårets ökenäventyr ägde rum mer än 1 000 år innan det då tidigaste Assassin's Creed (originalet), och för att understryka begynnelsen fick det undertiteln Origins. Nu visar det sig att det fanns liv även innan begynnelsen. Ubisoft tar oss ironiskt nog ytterligare flera hundra år tillbaka, till 431 f.Kr. och det peloponnesiska kriget. I ena ringhörnan har vi Sparta och i den andra Aten. Och däremellan? Du, fri att fatta livsavgörande beslut.

I Origins tog man det första klivet och i Odyssey är tanken att Assassin's Creed en gång för alla ska förvandlas till ett fullfjädrat actionrollspel med dialogval, förgrenande uppdrag och olika slut.

Vi är inte i öknen längre.

Dialogval har kommit till Assassin's Creed. What a time to be alive!

Av allt att döma har Ubisoft byggt upp ännu en fantastiskt vacker spelvärld.

En ytterligare twist när jag för första gången tar del av spelet under Gamescom är att jag börjar i slutet. Jag väljer att spela som Kassandra snarare än Alexios (hon är ju trots allt den kanoniska hjältinnan) och när jag kliver i land på Lesbos har jag slagit i leveltaket och end-game har inletts.

Ubisoft fortsätter hålla hårt i Odysseys kampanj och jag får ta del av extramaterial. Lyckligtvis med "extra allt" då denna jakt på en mytologisk best visar sig vara en odyssé i sig.

På toppen av ett berg med en vidunderlig utsikt över den grekiska övärlden hålls Bryce fången av en grupp män, som är redo att knuffa henne över klippkanten. När jag lyfter mitt svärd (ena handen) och mitt trasiga spjut (andra handen, och en artefakt från "those who came before") inleds en tafatt strid från min sida. Jag erkänner – trots att jag tillbringat långt fler än hundra timmar med Origins visar det sig att jag är ganska ringrostig.

"Ganska" som i "väldigt". Jag snubblar omkring, dör, slinker hit, dör, slinker dit, dör. Sakta kommer dock takterna tillbaka och till mitt försvar har Odyssey några nya knep. Det som är svårast att vänja sig vid är att jag inte har någon sköld, vilket gör striderna långt mer offensiva än defensiva.

"Striderna är långt mer offensiva än defensiva"

Men jag får pejl, får in headshots med pil och båge, och släpper loss fler specialattacker än någonsin då adrenalinmätaren också fylls på snabbare. Genom att hålla in vänstra bumpern på Xbox-kontrollen kan jag välja fyra olika förmågor på A, B, X och Y. De jag har nu är bara ett axplock och innefattar läkekonst, sköldförstörare, areaattack och – såklart – den redan klassiska spartansparken. Den i kombination med att jag befinner mig på ett högt berg är svårslagen.

Jag kunde inte testa det i demon, men striderna till havs återkommer med eftertryck.

Haj, aj.

Förutom att levla dig själv kan du bygga på ditt skepp.

Om striderna kräver uppvärmning faller jag direkt för antikens Grekland. Bryce berättar att en best kidnappat hennes älskade Ligeia och tagit henne till den förstenade dalen. Jag kan fråga ut kvinnan ytterligare och kan, får jag veta, tilltala Bryce på sätt som gör henne tveksam till mig, och ändrar hur uppdraget utvecklar sig. Men jag nöjer mig med att vara en hedersknyffel.

"I dalen har träden dött, de vrider sig runt varandra på omöjliga vis"

Vi rider iväg, genom dalgångar med böljande fält, djupa skogar och svårnavigerade bergspassager. Väl framme i dalen möts vi av döda träd som vrider sig runt varandra på omöjliga vis. Det finns människolika stenstatyer och en förseglad ruin påminner mig starkt om alla de Iso-ruiner Assassin's Creed kryllar av.

Här förenade sig uppdraget. Dels behövde jag hitta nyckeln, gömd på en ö hos Artemis döttrar. Den resan tog mig över havet och till utkanten av en by med krigarkvinnor. Med min örn Ikaros (snarlik Senu i Origins) hittar jag flera grottor, och slutligen rätt håla med nyckeln. Jag kunde också söka upp en legosoldat som påstods ha dödat den mytiska besten (luktar lögn) och som kunde ha gett mig värdefull information.

Demons slutstrid är fantastiskt rafflande.

Djurlivet vill som alltid se dig död.

Undrar om det har all Inclusive?

Tiden börjar dock bli knapp och jag snabbreser tillbaka till ruinerna och öppnar portalen. Föga förvånande väntar Medusa på mig och en bossfajt inleds – en rasande rolig bossfajt, ska tilläggas. Jag var tveksam till de mytologiska bestarna i Origins. Jag tyckte det lät fånigt, men fick se mig omvänd. Medusa skjuter förstenande laser ur sina ögon och jag tvingas hålla mig i ständig rörelse, än mer så om jag blir träffad då enda chansen att bli kvitt försteningen är att skaka av sig den.

Jag kastar mig bakom pelare, parerar projektiler från luften och tvingas kämpa mot stensoldater samtidigt som Medusa gömmer sig bakom ett kraftfält och alltjämt siktar sin stråle på mig. Jag får sånär ner henne men när mina pilar tar slut och jag tvingas dra upp svärdet är jag inte beredd på hennes genomborrande närstridsattacker. Men jag kommer tillbaka, var så säker.

Fotnot: Intryck från Xbox One X-versionen. Spelet släpps också till pc och PS4 den 5 oktober.