Den är här uppföljaren som många fans fruktade inte skulle hända. Inte efter att seriens första del misslyckades med att fånga en tillräckligt stor publik för att motivera fortsättningar till sin generations konsoler. Istället bjöds vi på två uppföljare till PSP, varav del tre endast släpptes i Japan. Men efter den lyckade återlanseringen av originalet till modernare system fick Sega tydligen förnyat förtroende, och Valkyria Chronicles 4 var därmed ett faktum.

"Den är här uppföljaren som många fans fruktade inte skulle hända"

Valkyria Chronicles 4 utspelar sig samtidigt som originalet, men ur ett annat perspektiv. Du tar kontroll över Squad E i den Atlantiska Federationens armé och precis som i första spelet har gänget rötter i den lilla regionen Gallien, som sitter på rikliga kvantiteter av den eftertraktade resursen ragnite. Federationen slåss för att skydda Europas befolkning från det framryckande Imperiets arméer, och striden sker nu på en mycket större skala. Handling och berättande går också mycket i samma stil, men hämmas av två större bekymmer som tyvärr drar ner upplevelsen.

Med den här brokiga skaran ska du ta dig an det onda imperiet.

Det mindre av problemen ligger i berättandet, som likt tidigare är uppdelat i korta mellansekvenser i en dagbok som bryts upp av striderna. Problemet här är att en sammanhängande del av ett kapitel kan brytas upp i sex, sju mellansekvenser som spelaren får välja att spela upp i dagboksmenyn. När alla mellansekvenserna hänger ihop finns det ingen mening att dela upp dem, och det blir något tröttsamt att trycka fram nästa mellansekvens och sedan trycka sig igenom dialogen i de uppdelade sekvenserna. Första spelet hade också detta, men med betydligt färre uppdelningar.

Ett betydligt större problem är karaktärsgalleriet. Det nya gänget som leds av Claude Wallace har några höjdpunkter, som den självsäkra och stoiska prickskytten Kai, men en allt för stor del av deras samspel utgörs av gnabbande om tidigare konflikter och rent trams. Den värsta boven i dramat är hetsporren Raz som utöver nämnt gnabbande också står för tröttsamt mycket sexuella anspelningar om gängets kvinnliga karaktärer.

Prickskytten Kai är en mycket trevlig bekantskap. Raz, inte så mycket.

"Den här sortens tramsande förtar lite känslan av att vara ute och slåss på slagfältet mot en övermäktig fiende."

Men han är inte ensam. En scen där Raz klämmer Kai på rumpan, och får en rak höger i ansiktet från densamma, följs av en scen där Claude meckar med en stridsvagn och rullar ut under kjolen på Riley och skapar en “pinsam situation” får mig att sucka högt. Det blir bättre längre fram i handlingen, men den här sortens tramsande förtar lite känslan av att vara ute och slåss på slagfältet mot en övermäktig fiende. Första spelet hade också en lättsam ton, men balanserade betydligt skickligare mellan lättsamt och allvarligt berättande.

En av de stora utmärkande egenskaperna med första spelet var dels den unika och väldigt tilltalande grafiska stilen, och dels kombinationen av lättare rollspelsmekanik med taktiska strider. Spelaren och fienden turas om med att utföra sina drag under en omgång, och spelaren har ett visst antal “omgångs-poäng” att använda på sina enheter. Varje enhet kan utföra en handling, och kan ta ett visst antal steg innan poängen är slut för den rundan. De olika klasserna har, utöver olika vapen, också olika antal stegpoäng.

I översiktsvyn ser du en karta över slagfältet och väljer mellan dina enheter.

Du styr dock dina enheter i realtid med ett visst antal steg och en attack per runda.

Valkyria Chronicles 4 behåller det mesta från originalet här, nästan orört, men lägger till den nya klassen grenadjär. Logiskt nog kan den lobba iväg en rejäl explosiv pjäs över större avstånd, och dessutom åsamkar den sprängskada över en större yta. Precis som med övriga klasser kan grenadjärens egenskaper förbättras genom att träna (läs: levla upp) vid militärens träningsläger. Detta gäller även vapen och utrustning till såväl soldater som stridsvagnar, som uppgraderas i en separat del av huvudbasen.

Överlag är grenadjären ett trevligt tillskott, men att det inte går att styra kameran när man ska sikta leder allt för många gånger till att jag får skjuta i blindo och slösa bort rundor på skott som brassar loss i gräset bakom sandsäckarna jag försöker träffa. Annars är spelmekaniken stabil och lika underhållande som tidigare, och det finns fortfarande den där belönande känslan när man utför ett snilledrag som vänder striden i ens favör.

Mellan uppdragen kan du träna dina trupper och uppgradera deras hårdvara.

Du har levlat upp, så att säga.

Utrustningen för både soldater och stridsvagnar kan uppgraderas i din bas.

Tyvärr är spelets logik och AI-system inte alltid lika pålitliga eller belönande. Det finns flera uppdrag som består av flera steg, och misslyckas du i ett av dem får du börja om från början. Parametrarna för vissa av dessa är att din bas inte får ockuperas av fienden, och här blir den opålitliga AI:n ett bekymmer. Vid ett tillfälle har jag en stridsvagn och soldater positionerade vid min bas, och tillsamman mejar de ner alla trupper som kommer springande mot oss. Men vid två tillfällen får en ensam sketen soldat helt omutat springa förbi hela gänget och ta över min bas, och jag tvingas spela om en timmes investerad tid. Vid två tillfällen. Det händer inte tillräckligt ofta för att bli ett enormt problem, men är sjukt störigt när det inträffar.

"Jag tvingas spela om en timmes investerad tid"

Rent grafiskt följer fyran i samma fotspår som serien trampade upp första dagen, det vill säga en enkel men bedårande presentation som liknar en vattenmålad tavla. Detta bygger på Canvas-motorn som även användes i första spelet, men tråkigt nog har den inte tagit några sjumilakliv på det tekniska planet. Visst, Valkyria Chronicles har alltid förlitat sig på läcker design snarare än teknisk fäbless, men här är det faktiskt svårt att urskilja de stora framstegen sedan ettan.

Jag spelar på en Playstation 4 Pro, men den extra kraften där används inte till högre bilduppdatering eller upplösning. Vissa delar av presentationen har några skavanker, exempelvis är kantutjämningen på vissa objekt eller karaktärernas ansikten ibland ganska grovhuggen. Det är inte hela världen, det gör det säkert lättare att lansera spelet till Switch samtidigt, men jag tycker att man kan kräva att spelet inte dras med några av de tekniska tillkortakommanden som serien led av på föregående generations konsoler.

Valkyria Chronicles 4 gör ingen teknisk revolution, men presentationen är ändå bedårande.

De tekniska missarna till trots är presentationen ändå lyckad, och detta backas dessutom av sagolikt fina musikspår signerat Hitoshi Sakimoto. Han är bland annat känd som kompositör för Final Fantasy Tactics och Final Fantasy XII, och hans kännetecknande stil känns igen direkt. Ljudspåren är lika vackra som de är effektiva för att sätta stämningen i scenerna, och är det något jag tar med mig extra mycket från Valkyria Chronicles 4 är det Sakimotos ljudliga konstverk. Jag kan sitta och vänta i menyer bara för att få lyssna på musiken.

Precis som tidigare delar är fyran en matig upplevelse. Du kommer sannolikt spendera någonstans norr om 30 timmar på kampanjen, och mer om du tvingas göra om uppdrag allt för många gånger på grund av inkonsekvent spelmekanik (hytter med näven). Om du dessutom grottar ner dig i allt extramaterial kan du vänta dig ytterligare 15-20 timmar. Till skillnad från första Valkyria Chronicles blir jag irriterad på spelets tillkortakommanden så ofta att det matiga materialet inte bara är en fördel.

Men, i slutändan var det den ovanliga kombination av charmigt japanskt rollspel och strategi som gjorde originalet så bra, och jag rekommenderar alla seriens fans att ge Valkyria Chronicles 4 en chans. Om de brister jag nämnt här inte låter så farliga har ni en förnämligt upplevelse framför er.

Fotnot: Testat på PS4 Pro.

Valkyria Chronicles 4
3
Bra
+
Skön kombination av rpg och taktik
+
Underbar musik signerad Hitoshi Sakimoto
+
Grafisk design i toppklass
-
Svag, ibland löjlig handling
-
Några irriterande karaktärer
-
Stundtals inkonsekvent spelmekanik
Det här betyder betygen på FZ