“Deckard Cain är död!”, skrek jag åt min sovande vän Joakim. Han vaknade med ett ryck och utbrast “Nej!”. Vi hade precis avslutat en fyra timmar lång sovpaus efter att ha dygnat Diablo III. Inte var vi några grottkravlare av rang, men något hade förtrollat oss och det enda som fick oss att ta en paus var ett serverunderhåll.

"Switch-versionen är inte en förlängning av PC-spelet"

I Diablo III: Eternal Collection till Nintendo Switch behöver du inte oroa dig för serverunderhåll, det enda som står mellan dig och helvetets horder är batteritiden. Ja, sen har vi såklart det här med att det inte går att importera gamla karaktärer från Battle.net. Switch-versionen är inte en förlängning av PC-spelet, utan lever i sin alldeles egna värld. Vilket känns helt okej för mig som inte spelat sedan 2012.

I den tsunami av upprörda meningsyttringar från fanboys efter utannonseringen av Diablo till mobiler, kan jag inte annat än att ge Blizzard lite rätt. Diablo III kommer till sin rätt på den bärbara plattformen och det är nästan så att jag längtar efter en lång och tråkig flygresa. Diablo III var och är fortfarande en titel för den som vill ha snabb bekräftelse. Det är en loot- och grind-fest utan dess like. De 30 första levlarna känns som en enda lång klapp på axeln, som att spela med farsan bakom ryggen: "Jag är stolt över dig, grabben!" Det är lite flipperspel med allt plingande, en tesked Farmville och resten totalt jävla mörker. Helt enkelt hundratals timmar med ett spel där man får känna sig bra för en gångs skull. Vilket passar perfekt för just det här formatet.

Det är dock inte det snabba och lättsamma som gör Diablo III till en så bra titel för Nintendos senaste. Switch är i min mening en av de bättre konsolerna sedan konsoler blev en grej. Den försöker inte vara en halvdan PC, utan ger oss så mycket annat än snygg grafik. Äntligen kan jag spela Diablo III i sängen med kattens rygg som stöd, eller för den delen ta med mig den när jag kvartalsvis måste visa upp mig i föräldrahemmet.

"Med några knapptryck har jag släppt loss min arsenal av 'Vet hut, getjävel!'"

Du kanske frågar dig hur denna portabla maskin hanterar ett spel som Diablo III? Alldeles utmärkt. Visst vore det trevligt med lite kantutjämning, men det glömmer man snabbt när en hord tvåbenta helvetesgetter med spjut närmar sig. De är ute efter blod, men demonjägaren Klein styrs av en erfaren FZ-skribent och med några knapptryck har jag släppt loss min arsenal av 'Vet hut, getjävel!' och min hjälte går än en gång segrande ur striden. Jag glömmer snabbt att det här är ett spel som först kom ut till PC, för det känns som om det gjorts för Switch.

Att styra min demonjägare genom de olika infernon som utspelar sig på den lilla skärmen är snudd på problemfritt. Spelet har förvisso släppts till Sonys och Microsofts konsoler för länge sen, men det är inget jag bemödat mig med. Diablo ska trots allt spelas på PC. Men med Switch-versionen får Blizzard mig att tänka om. Kontrollen känns genomtänkt och det går snabbt att navigera i menyerna, vilket är ett måste i ett spel där det handlar mycket om loot. Jag hade bara önskat att jag hade någon att grinda bossar med. Istället står jag där med min AI-kompanjon framför en vägg av helvetesväsen.

Avsaknaden av vänner är dock inget jag kan hålla emot Eternal Collection, för det ger många timmars spelande innan det blir dags att återvända för att nöta ner bossar på högre svårighetsgrad. Jag är inte ens klar med grundspelet och efter det har jag Reaper of Souls- och Rise of the Necromancer-expansionerna att se fram emot. Sedan finns såklart möjligheten att spela både online och delad skärm med upp till tre vänner om det skulle vara så att andan faller på. Fyra kompisar kan också spela lokalt mot varandra. Samtidigt använder jag inte min Switch som en stationär konsol, det har jag min PC till, och konsolens styrka ligger trots allt i att den är bärbar och flexibel. Varför då kedja fast den under min alldeles för gamla TV? Det är en bärbar konsol, inte ungen från Exorcisten.

Jag är inget fan av remasters och nyutgåvor – var sak har sin tid i historien och med spel strävar jag alltid framåt. Men Diablo III: Eternal Collection är ett undantag. Trots att jag säkert spelat uppemot 100 timmar när det begav sig, känns det fortfarande som ett nytt spel och mycket är tack vare Nintendo. Om du ska köpa ett spel för den där långa tåg- eller flygresan, då vet jag inget bättre spel än Blizzards gamla grottkravlare.