När jag läser igenom våra kommentarstrådar så blir det väldigt tydligt att bilden av det perfekta Battlefield-spelet är fragmenterad. ”Det ska vara precis som Battlefield 3”. ”Varför kan de inte bara göra 1942 i Frostbite?”. ”Bad Company var bäst!”. Om du skriker det sistnämnda har du såklart rätt, för det tycker jag också. Och åsikter på internet är sanning om tillräckligt många yttrar dem. Eller om du får många likes på din tweet.

Eller?

"Åsikter på internet är sanning om tillräckligt många yttrar dem"

Då och då får vi också kommentarer om att vara mer objektiva. Titta på den hårda faktan kring ett spel. Så låt oss göra det. Battlefield V lanseras med åtta banor som utspelar sig på så vitt skilda platser som norska fjälltoppar, Rotterdams kullerstensgator och nordafrikanska ruiner. För den som gillar klassisk Conquest, där kvalitén på kartan är direkt kopplad till dess storlek, är Hamada den du vill klicka i när du söker i serverbläddraren. För det finns en sådan och så vitt jag vet är det värt minst 0,25 betygspoäng. Och ska vi bara tillfälligt kliva ifrån det objektiva, och flika en åsikt, så känns den väldigt klassiskt Battlefield; stor, beige och relativt tråkig. Fastän den gamla akvedukten i mitten bidrar med lite spelmässig variation. Särskilt om den förstörs och du behöver laga den under beskjutning för att få över ett stridsfordon.

Överlag är den nya funktionen som låter dig bygga sandssäcksvärn och gräva skyttegravar på specifika platser ett tillskott som fungerar olika bra i olika situationer. På ställen där du kan förvänta dig bepansrat motstånd (eller ännu värre: bombflygplan) är det rätt menlöst att lägga tiden på det. Men på platser där infanterister gör upp på eget bevåg har jag märkt att det kan göra stor skillnad. En match tillbringade vi helt med att hålla, och löpande, förstärka en punkt och det kändes som vi faktiskt bidrog, utan att ens avfyra många skott.

"Det kändes som vi faktiskt bidrog, utan att ens avfyra många skott"

Det är en känsla jag tycker genomsyrar de flesta nyheter och anpassningar Dice har gjort till Battlefield V. Att spela i en grupp uppmuntras flitigt, inte bara att man kommer tillbaka i striden snabbare om en medlem håller sig lite på avstånd och kan agera spawn-punkt, utan även vad det gäller de förstärkningar man kan kalla in. Jag kan dock tycka att utbudet är lite skralt och det vore intressant om Dice löpt linan ut i fråga om inspiration från Call of Dutys killstreaks och låta grupper anpassa belöningarna mer själva.

Att du inte automatiskt återfår din hälsa och att startar med kännbart mindre ammunition är också små detaljer som faktiskt får lagkamraterna att slänga ut mer ammo, hälsa och markera fiender. Jag känner mig nästan lite egoistisk när jag väljer att spela assault, en klass som vid sidan av förmågan att döda folk (och saker) saknar medel som främjar gruppen. Allra bäst fungerar dessa överlappande system i de nya spellägena som i min mening är betydligt roligare än Conquest.

Grand Operations är den stora stjärnan som länkar samman tre, och ibland fyra banor till en helhet. Jag får intrycket att det är här Dice har lagt mest krut och trots att jag de senaste åren prioriterat bort långdragna multiplayermatcher är det detta som helt klart är den stora lockelsen. Att kämpa sig igenom tre dagar (ingame, inte IRL) av böljande strider är kul, trots att man ibland förlorar, och det avgörs i princip alltid mot slutet. Dessutom blandas spelsätten och mängden fordon och miljöer mellan banorna till den grad att det i princip är omöjligt att spela likadant hela tiden. Om du inte är krypskytt, då finns det säkert alltid något litet hål, långt bort från striderna, du kan befinna dig i.

"Grand Operations är den stora stjärnan"

Nackdelen med dessa grandiosa krigsskådespel är att banorna inte räcker till fler än fyra olika kampanjer. Narvik och Rotterdam känner ni igen sedan betan, och de flest är nog överens om att den senare är betydligt roligare. Fast missa inte den tredje dagen i Norge, Fjell, som bjuder på riktigt flödande strider kring olika klippformationer. De två andra banorna, Twisted Steel och Hamada, bjuder på varierande bataljer och uppfyller helt klart den potential spelläget visade redan i Battlefield 1. Det kombinerar Conquest-banornas storlek med fokusen i Rush och liknande upplägg, där det aldrig är fler än tre mål samtidigt. Oftast bara två och ibland ett. Jag var länge skeptisk till hur väl den första passagen, där bomber måste transporteras till fiendens artilleripjäser, skulle fungera. Främst för att de som bär bomben blir markerade även för motståndarna, men ju mer upplägget har fått mogna desto bättre fungerar det.

Misstaget många gör är att helt enkelt springa rak på med bomben, och därmed möta en säker död, istället för att låta gruppen (eller allra helst laget) etablera dominans kring målet och sedan aptera sprängladdningarna. En inte helt lätt manöver för nytillkomna att förstå.

Trots att jag saknar Rush, som släpps senare genom en av de tre planerade gratis innehållsuppdateringarna, är Frontlines ett bra substitut. Striderna är ännu mer fokuserade, kring en enda punkt, tills något av lagen lyckats pressa tillbaka de andra så hårt att de låser upp den sista fasen. Om du är ute efter en relativt kort stunds intensivt skjutande, och liksom jag insett att Dice lagt ganska lite kärlek på Team Deathmatch-läget, är detta spelläget du ska välja.

Efter de två testdagarna hos Dice, som ändå innehöll sin beskärda del långdragna Conquest-matcher, var jag ganska så svalt inställd till Battlefield V. Men spelet har växt efter att tusentals “vanliga” spelare har släppts ut på slagfälten. Det finns inga andra spel som kan ge mig den där kicken som när en fientlig pansarvagn rullar in över ett värn och jag i panik lyckas slänga på den några dynamitkubbar och därmed besegla dess brinnande öde. Eller när värnet jag slitit med fullständigt pulvriseras av ett par retsamt välplacerade bomber. Det är också uppenbart att Dice har skruvat upp dessa reglage ytterligare ett par snäpp för att öka chansen att leverera de där storslagna ögonblicken.

Har Dice offrat autenticiteten för explosioner och har spelet blivit sämre på grund av detta? Bara om historisk korrekt representation är en hörnpelare i din Battlefield-upplevelse. Det har de aldrig varit i min men samtidigt som de bombastiska ögonblicken avlöser varandra börjar jag bli avtrubbad.

Precis som Battlefield 4 var en mer koncentrerad upplevelse än Battlefield 3 är del fem en vidareutveckling av två år gamla Battlefield 1. Och jag börjar få allt svårare att uppskatta finslipning istället för nyskapande. Trots att jag har full förståelse för att det tagit hundratals människors hårda slit att leverera det som i mångt och mycket är ett storslaget Battlefield. Men det är fortfarande "bara" Battlefield. Jag vill ha mer.

Jag hade en förhoppning om att War Stories, spelets singleplayer, skulle vara kryddan som fick mig att bli riktigt exalterad men trots att det finns ambitioner blir jag mest frustrerad. Ofta mynnar de tre kampanjerna ut i antingen en Bad Company-flörtande frihet, där du själv får välja i vilken ordning du ska spränga något, eller smyguppdrag spelets AI gör till en tradig upplevelse. Jag är som du kanske vet inget fan av stealth men när osynliga barriärer och fiender med röntgensyn inte låter mig lösa problemen lite mer kreativt suckar jag ofta högt.

Så ja, Battlefield V kommer att leverera storslagna ögonblick, särskilt om du väljer Grand Operations framför Conquest, men faktum är att det här redan gjorts många gånger förut. Något som kanske är en omöjlighet i en relation som sträcker sig så långt bak i tiden och jag har svårt att påstå att Battlefield V inte försöker, och till viss del lyckas. Men nästa gång vi ses hoppas, till och med kräver, jag mer.

Battlefield V
3
Bra
+
Snyggaste multiplayerspelet
+
Grand Operations är fantastiskt
+
Squads gör samarbete värt
-
Jag blir inte överraskad
-
War Stories lyfter aldrig
Det här betyder betygen på FZ