“It is no bad thing to celebrate a simple life”, säger Bilbo Bagger insiktsfullt i de inledande minuterna av Ringens brödraskap.

Samma sak sägs alltför sällan om spel; numera verkar gängse uppfattning av vad som utgör ett bra spel vara att dess värld ska vara enorm och pixelantalet på skärmen ännu större. Det är ju rimliga måttstockar att ha i vissa fall, men vid bedömningen av spel upplever åtminstone jag att rolighetsfaktorn ofta spelar mindre roll nuförtiden.

Pokémon: Let’s Go Pikachu och Let’s Go Eevee till Nintendo Switch har inte en enorm värld att erbjuda, och kan heller inte skryta om någon imponerande upplösning. På såväl ett teknologiskt som designfilosofiskt plan kan de argumenteras vara bakom marknadens formkurva, och jämfört med Nintendos egna kritikerrosade Switch-spel ter de sig heller inte som särskilt innovativa.

Men de är förbaskat roliga.

I vanlig ordning spelar du en 10-åring som reser runt i en färgglad värld och fångar monster, för att sedan använda dessa i strid mot andra tränare för att koras som mästare (och helst rädda världen på vägen). Skillnaden den här gången ligger primärt vid själva fångstmomentet: likt Pokémon Go springer monstren omkring synligt i världen, och fångas genom att använda rörelsekontroller. Dessa funkar tämligen uselt när man spelar med Switchen dockad – hur jag än positionerar mig tycks jag alltid kasta snett, inte minst när monstren rör sig – men känns klockrena i handhållet läge, där man istället använder gyro i kombination med knappar för att kasta.

"Det ska kännas som att du håller i the real deal"

Nintendo har även skapat en särskild handkontroll för spelet, Poke Ball Plus som säljs separat. Den innehåller samma teknologi som de vanliga Joy-Con-kontrollerna men i ett betydligt mindre, pokebollsformat format som använder vibrationer, ljus och ljud för att översätta fångsten av en pokemon till något taktilt i din hand. Det ska kännas som att du håller i the real deal, med andra ord. Det är väldigt gimmickartat dock, och den är alldeles för liten för mig, men det pekar väl på att den är primärt tänkt för barn. Och som leksak är den briljant; jag hade smällt av om jag haft en som barn.

Poke Ball Plus är en specialbyggd Joy-Con som säljs separat.

På tal om nostalgi känns det väldigt ballt att se monster man känt till sen barnsben springa runt i världen för första gången i seriens historia, och även om deras animationer lämnar mycket att önska emellanåt så hjälper de sälja in regionen som levande och organisk. Presentationen i sig består av starka färger och återhållsamt men smakfullt designade omgivningar, och även om det bleknar i jämförelse med, säg, Breath of the Wild eller Super Mario Odyssey så tycker jag ändå det imponerar.

Om inget annat för att det inte konstant försöker trycka upp partikeleffekter, megatexturer och fan och hans moster i ansiktet på mig.

"Det är kul i all sin enkelhet, inte minst jämfört med den blytunga grinden man behövt göra i tidigare spel"

Samlandet av monster är centralt för spelarens framgång: ju fler monster du fångar, desto starkare blir ditt lag. Du kan alltså inte längre stärka ditt lag i strid mot vilda monster som i tidigare spel, utan bara mot andra tränare. Pokemon du inte använder skickas sedan till en NPC i utbyte mot bonusar. Merparten av din tid i spelet spenderas alltså med att leta monster, fånga dem och sedan skicka iväg dem för belöningar. Det är kul i all sin enkelhet, inte minst jämfört med den blytunga grinden man behövt göra i tidigare spel.

Stridssystemet är desto mer likt sig, om än förenklat, men det känns betydligt mer obalanserat än förut. Ibland möter man tränare som är markant starkare än en själv, för att sedan möta någon som inte erbjuder något motstånd alls. Det blir svårt att avgöra nivån man ska ligga på, vilket fick mig vilja undvika stridandet överhuvudtaget. Man kan även spela lokal co-op, men det gör matcherna på tok för enkla och reducerar din medspelare till en hjälpreda som varken får en egen skärm eller kan interagera med världen.

”Det är som att spela Tails i Sonic”, som min sambo så klokt uttryckte det.

Det neddummade stridssystemet och kassa co-op-läget till trots har jag nästan uteslutande haft kul med Let’s Go Pikachu och Eevee. Det visar att enkel men effektiv spelmekanik, kombinerat med en skarp och rak presentation, ofta räcker. I all sin färgglada lättsamhet är Let’s Go ett bra botmedel mot novemberrusket, och en viktig påminnelse om att de enklaste nöjena i livet ofta är de bästa.

Det tror jag Bilbo Bagger hade instämt i, också.

Pokémon: Let’s Go Pikachu / Eevee
3
Bra
+
Levande värld för första gången i seriens historia
+
Enkel men vacker presentation
+
Roliga system för att fånga och uppgradera dina monster
-
Usla rörelsekontroller i dockat läge
-
Neddummat stridssystem jämfört med tidigare spel
-
Obalanserat co-op-läge
Det här betyder betygen på FZ