Below ser fantastiskt ut; enorma becksvarta grottor där lilla jag far omkring med en flämtande fackla. Ödesmättade broar som leder någonstans. Stentrappor som leder ner mot någonting.

Below låter om möjligt ännu bättre; piskande regn, mullrande åska, svärd som möter kött. Mer än en gång har jag ryckt till när en spjutfälla skjutit ut och spetsat mig. Ljudbilden drar in en totalt.

Below är självklart. Trots få eller inga förklaringar kokar jag snart soppa som mättar, bandagerar mina sår, bygger facklor, låser upp Dark Souls-esque genvägar. Vägen framåt leder alltid neråt.

Below är lite, lite tråkigt. Trots enkla men givande mekaniker och trots en ljudbild som slår undan benen för mig funderar jag då och då på om vi inte är framme snart. Below ser ut och låter som de största indieklassikerna men har inte riktigt inre nog att bära upp den tunga ytan.

Vägen framåt leder alltid neråt.

Något av det första du hittar är en magisk lykta. Det är också det viktigaste du hittar.

Miljöerna ändrar form ju längre ner du kommer. Ofta subtilt, ibland mer dramatiskt.

"Vägen ner är inte alltid mödan värd"

Även om mörkret och hotet från det okända är något som lockar och håller mig på tå hade Below vunnit på att vara mindre vagt. Du är en namnlös hjälte som landstiger på en mystisk ö. Jag vet inte varför jag ska neråt och när det monotona borrar klorna i mig och jag tvingas börja om för förtielfte gången längtar jag efter mening med min färd. Vägen ner är inte alltid mödan värd.

Ofta är den dock det. Där hardcoreresan onekligen vinner på det vaga är hur det inte bara släpper min hand utan fullständigt knuffar mig rakt in i mörkret. Below skriver mig egentligen bara ett par gånger på näsan, därefter är det upp till mig att lägga den i blöt. Blod kan vara väldigt blött.

Det där röda som glimtar i mörkret är fiender. I början är de simpla, snart blir de horribla.

Eldstäderna är trygga hamnar i hardcoremörkret. Det vet alla Dark Souls-veteraner.

På tal om Dark Souls är smarta genvägar en viktig del av att ta sig framåt.

Första gången jag dör väjer jag undan från ett attackerande monster – rakt in i en spikfälla. När fienderna, tidigare klumpiga klumpar, ändrar form till snabbfotade människoliknande monster fryser jag till is – och dör. När jag stannar upp för att hämta andan skjuter pilar ur väggarna. Snabbt blir det livsviktigt att lita till det oväntade. Jag plockar upp kol, skärvor, pinnar, rep och snickrar snabbt ihop plåster för mina sår, facklor för mörkret och flammande pilar till min båge.

Att utforska såväl hot som hjälpmedel är en stor del av vällusten och vet du med dig att du vill upptäcka allt på egna darriga ben har du nog redan slutat läsa. Jag lär mig att laga buljong för att lugna min kurrande mage (du kan dö av hunger) och hör jag vatten som droppar är jag inte sen med att släcka törsten (innan livet släcks). Below balanserar skickligt på gränsen till att inte berätta något utan att det för den sakens skull blir rörigt. Ytterst få gånger har jag prövat saker utan att veta om resultatet, men ett resultat har det nästan alltid blivit.

"Blir bättre ju djupare du når"

Kontrollerna är enkla men också självklara. Jag lär mig snabbt att väja undan, göra utfall med mitt svärd, sikta med pil och båge, och när arsenalen byggs börjar lektionen om. De enkla kontrollerna blir en styrka och fokus riktas mot tajming och tempo snarare än komplicerade knappkombinationer.

Utforskandet blir dock tjatigt och att tvingas göra om likadana, lika svarta grottor blir påfrestande. Samma svarta labyrinter med låsta dörrar och bortkastade nycklar. Det ska dock sägas: Below är ett spel som blir bättre ju djupare du når. Nerven blir med tiden horribel och när jag vandrar nedför stenkorridorer och över broar inramade av flämtade ljus känns det som att vandra mot min egen begravning. Det är en känsla som sällan ljuger.

En syn att vänja sig vid. När du dör landstiger en ny äventyrare på ön.

Du kan fly från fiender, men de bär på viktigt bränsle till din lykta.

Stämningen är till hundra procent tungt och obehaglig.

Jag förstår varför många hardcoretitlar väljer att influeras av soulsbornespelen, men görs det för ofta förtas spänningen. Below hymlar inte med inspirationen; när du dör hittar du merparten av din föregångares utrustning och – viktigast! – magiska lykta vid platsen för frånfället. Dör du på vägen dit går dock flaskorna med soppa och fickorna med bandage förlorade för gott. Lyckligtvis finns smarta genvägar à la Dark Souls som gör resan mot den forna spelarkaraktären enklare.

Below är inte bara ett utmanande rougelike i sin egen rätt med slumpartade grottor och ett ständigt hot om permadöd, Below har också varit svårt att färdigställa. Det syntes på E3 för första gången för fem år sedan och kanske har den långa väntan inte bara varit av godo. Utöver ett ibland torftigt tempo förtas upptäckarlustan en del av känslan av att ha sett idéerna förut.

Här finns ett yttre som skriker mästerverk men det inre resonerar inte alltid med ytan.

Fotnot: Recensionen avser Xbox One-versionen. Spelet är också släppt på Steam.