Jag har fjärilar i magen samtidigt som ångesten står mig upp i halsen. Med andra ord: allt är som det ska vara. Det är januari 2019 och det är april 1998. Resident Evil 2 tar mig ännu en gång genom Raccoon Citys ikoniska polisstation där jag jonglerar hjärternyckel och spaderdito. Via en kloak med stinkande vattenfall, jättealligator och säkringar i form av schackpjäser når jag Umbrellas laboratorium, och en kamp mot klockan och ekologiska zombier.

"Det är januari 2019 och det är april 1998"

Då som nu är det samma scenario – där borde varningsklockorna tjuta. Ett bekant skräckspel är inget skräckspel, det är i bästa fall bara ett bra spel. Något väger dock tyngre i nytolkningen och det är just skräcken. Resident Evil 2 har aldrig varit så här motbjudande.

Saker som var otäcka då har nya regler nu. Du minns nog Mr. X (eller T-00 eller Doctor Evil eller "coated bastard!"... kärt biologiskt vapen har många namn). En jätte i fedora som går med tunga steg men ändå lika snabbt som Claire och Leon springer. I originalet var alla rum i hela polisstationen uppstyckade med laddningstider däremellan, och då gick Mr. X an.

En skärmdump blir inte mer klassisk än så här.

Här hade du önskat att det låg en hund begraven.

Leende guldbruna ögon? Nä, pröva döende grumliga.

Slösa inte ammo i onödan, som här.

Det är nya tider nu. Raccoons polisstation, tidigare ett konstmuseum fyllt med hemligheter, är sig lik i planritningen men istället för förrenderade stillbilder är den uppbyggd i 3d. Således: jättens tunga fotsteg hörs överallt. Över mig. Under mig. Längre bort. Närmare. Åh gud... bakom mig!? Ångesten som stod mig upp i halsen får sällskap av en paranoia som sprutar ur öronen.

"Gör i sina bästa stunder remake av begreppet remake"

Ibland spejar Resident Evil 2 ängsligt bakåt och lutar sig mot tröga, tafatta pussel. Det brister då och då i berättandet, och under andra varvet går det rentav på rutin. Det finns för all del både gamla och nya skavanker men ännu mer som är väldigt bra.

I sina bästa stunder gör Resident Evil 2 remake av själva begreppet remake. Gamecube-versionen av originalet ses av många som tidernas remake (och jag ger "många" rätt) men det här ingreppet är mer intrikat. Borta är de statiska kameravinklarna som istället ersatts av fyrans över axeln-kamera. Istället för att rikta hagelbrakaren och magnumrevolvern uppåt, neråt eller rakt fram kan vi numer sikta i 360 grader. Men även om perspektivet oblygt flyttas över från Resident Evil 4 är detta inget actionspektakel utan rakt igenom gastkramande survival horror.

Att sikta är enkelt – i teorin. I praktiken tillkommer darrningar och handsvett.

Bortom pistoler och hagelbrakare finns också miniguns och eldkastare.

Gestaltningen av "nya" Annette Birkin är spelets bästa.

Sherry må vara försvarslös, men hon är inte rådlös.

Resident Evil 2 vågar vara illavarslande stilla, det har ett tempo som spelet igenom tycks vägt på guldvåg. Det är explosioner och melodrama parat med en tärande tystnad.

Vad som inte fanns för tjugo år sedan men som finns nu är ett mörker. Att kliva ut i en svart korridor med ficklampan som enda ljuskälla och samtidigt höra det rosslande lätet från en licker är vidrigt. Att tyst, tyst kliva förbi en licker (blinda men med exceptionell hörsel) som hänger på väggen, och en annan som krälar en knapp decimeter från mina fötter, är direkt nedbrytande.

Zombierna är ett ruttet kapitel i sig som likt allt annat fått en makeover, med mjölkiga blickar och ruttet kött som dinglar från käkbenet. De har också fler trick än sina systrar och bröder från 1998. De kastar sig nedför balkonger, trycker sig genom dörrar, kastar sig över mig i par och är tåligare. Leon och Claire har lyckligtvis också nya ess i rockärmen. De kan barrikadera fönster och rusta sig med granater och knivar som subvapen bredvid maskingevär och granatkastare.

En handgranat kan göra slarvsylta av en hel flock zombier, men i nödfall kan du också trycka in granaten i en stinkande käft innan den i sin tur slår igen om din hals. Att se en zombieskalle sprängas i småbitar i en dov explosion är som alla förstår väldigt vackert.

Att skjuta vilt omkring sig är ett säkert sätt att få ett redan begränsat ammoförråd att urholkas ytterligare. Många är gångerna då jag stått med ryggen tryckt mot väggen och krampaktigt siktat mot en hasande zombie och missat skott på skott. Att få in ett headshot och se skallen klyvas itu gör det oftast värt det. För att vinna tid (och liv) kan du också skjuta sönder armar och ben.

Likt zombierna ser hela Resident Evil 2 fantastiskt ut. Det har själen och det geografiska från 1998 (med en del överraskningar) men det är också en själ med avsevärt mer svärta.

Jag tror inte att vi kan rädda honom.

Lickers var vidriga 1998. De är värre 2019.

Har du tur (eller en magnum) kan skottet klyva huvudet itu.

Bankar en zombie på rutan gör du rätt i att barrikadera fönstret. Nu, inte sen.

Där Resident Evil 2 brister som mest är under spelets andra halva. Du väljer att spela som Claire Redfield, i jakten på sin Resi-bekanta bror Chris, eller Leon Kennedy, rookiepolis vars första dag på nya jobbet garanterat är värre än din. Efter tio timmar är du förhoppningsvis i mål men för att uppleva det sanna slutet måste du igenom mardrömmen ännu en gång som nästa karaktär.

Muskelminnet tar hand om merparten av runda två"

Resident Evil 2 årgång 1998 hade rentav fyra scenarion: Claire A, Leon B, Leon A, Claire B. I remaken finns bara två men skillnaderna är trots detta förbluffande små. I vissa fall tar man tillvara på potentialen med ett andra varv, så som när skuggan av en zombie verkligen är en zombie (och inte en staty som första gången – jag kan ha falsettskrikit) eller när någon gör chockerande comeback.

Nycklar och föremål är utspridda på andra ställen. Pusslen är aningen nya. Det mesta är dock sig så likt att muskelminnet tar hand om merparten av runda två; Mr. X gör exakt likadan entré, en skattjakt har precis samma ledtrådar, flera bossar är trötta upprepningar.

Visst, det var så klart inget under av variation 1998 men med två scenarier färre borde det ha funnits goda förutsättningar att skräddarsy de två som finns kvar. Så har tydligen inte varit fallet.

Umbrella tappade greppet om herrgården. Här har de tappat det fullständigt.

Hello darkness my old friend...

Mr. X och alligatorer i all ära, William är det ikoniska Resident Evil 2-monstret.

Zombierna har aldrig sett bättre/värre ut i Resident Evils historia.

Berättelserna skiljer sig betydligt mer åt. Claire tar flickan Sherry under sina vingar och tvingas göra upp med polischefen på en, för Resident Evil 2, helt ny plats. Leon möter Resident Evils "lady in red", Ada Wong, här en vandrande klyscha i solglasögon och trenchcoat. Det är ostigt men ironiskt nog tycks vare sig Claire eller Leon särskilt upprörda över zombier eller potentiellt mänsklighetens undergång. Till Resident Evil 7-höjderna når definitivt inte berättandet.

Den som förvånande nog stjäl föreställningen i remaken är Annette Birkin som har betydligt fler nyanser än sist och är vackert gestaltad i all sin trasighet. Hon visar hur bra det kan vara.

Survival horror-upplevelsen väger ändå tyngre än spökhistorien och Resident Evil 2 är långt ifrån dåligt under de sista sju timmarna. Det är bara väldigt mycket som är väldigt likadant jämfört med de tio första. Detta är en besvikelse, men en som ändå inte överskuggar allt det fantastiska.

När jag framåt småtimmarna står i mörkret med svettiga fingrar på avtryckaren, tre zombier framför mig, en licker bakom mig, och tunga fotsteg över mig, finns det ingenstans jag hellre vill vara, samtidigt som jag längtar långt därifrån. Resident Evil, däremot, är hemma igen.

Fotnot: Recensionen avser PS4 Pro-versionen. Spelet släpps också till pc och Xbox One.