För elva år sedan producerade Nintendo sitt senaste (sista?) Advance Wars. Inte mycket talar för en comeback. Teamet har ständigt händerna fulla av fantasykusinen Fire Emblem och Nintendo verkar så nöjda så med att ha ett turordningsess i leken. Därför: Advance Wars.

Vid första (och andra och femte) anblick ser Wargroove ut att ha mer gemensamt med Fire Emblem. Men skrapar du bara på den pixliga och färgsprakande ytan med drakar, vampyrer och nobla riddare märker du att det det finns ett betydligt starkare Advance Wars-DNA här.

Vikingadonnan Ragna är inte så farlig som hon vill ge sken av.

Här och där kan du ta dig an sidospår för mer story och extramaterial till andra spellägen.

Rätt enhet mot rätt motstånd är en av de viktigaste nycklarna för att lyckas.

Karteditorn är kraftfull men också begriplig.

Där Fire Emblem står med ena benet i rollspelsgenren stod Advance Wars helt och fullt i strategin. Där Fire Emblems enheter är individer av kött och blod var desamma i Advance Wars just enheter du kan köpa fler av så länge du har resurser nog att göra det.

"Hjärtat är striderna i tur och ordning"

I de här fallen är Wargroove exakt som Advance Wars. Hjärtat är som sig bör striderna i tur och ordning: skogar, ökenlandskap och snöiga vidder byggda på ett rutnät där du och fienden turas om att förflytta er, anfalla, planera bakhåll, etcetera.

Olika rutor och väder har unika förutsättningar; medvind gynnar skeppen medan snöstormar hindrar sikten för bågskyttar. I skogen tillkommer "fog of war", som kan mildras genom att skicka upp stridshundarna (naw!) i bergen för att spana. De täta buskagen är svårforcerade, men valkyrior flyger förstås över både skog och berg. Pass på bara: de är utsatta för ballistor.

Att ha ihjäl fiendens kapten eller högkvarter räcker oftast för triumf, men i kampanjen kan fler regler tillkomma; rädda fångar, hjälp bybor att fly, för att ta ett par exempel. Din kapten kan också släppa lös titelns "grooves", superförmågor som kan läka hela sällskap, inspirera dina enheter till en andra andning och sätta upp beskyddande kristaller. Det är många parametrar att tänka på.

Genom att inta byar ökar du din inkomst (bonus: sårade enheter kan norpa hälsopoäng från dina byggnader) och kan köpa fläskiga slungor och feta golems. Det är dock inte speciellt klyftigt att bara gå på de dyraste enheterna och hoppas på en enkel resa mot framgång. Man kan ju göra så, men det är inte rätt – och straffar sig. Förutom att ställa upp rätt enheter mot rätt motstånd ska du ha deras kritiska attacker i bakhuvudet. Bågskyttar aktiverar sin genom att inte röra sig under samma runda medan spjutmän blir starkare tillsammans.

Matcherna tenderar dock att dra ut rejält på slutet. Du vet att du kommer att vinna, men ändå tvingas du ta dig igenom runda på runda, och då går luften ur dramatiken. Att inte kunna spara när du vill är tveeggat. Dels ger det slagen en extra nerv, men råkar du klicka fel ligger du pyrt till.

I skogen är det sisådär med sikten. Lösning: skicka upp en spejare på ett berg.

För att ibland vill du bara döda allt och alla med en jättedrake.

Titulära "grooves" är olika för olika generaler. Drottning Mercia...

...kan exempelvis hela många enheter på en gång.

"Wargroove är ett gift"

Wargroove är ett gift. Det är ett spel du sätter dig med en halvtimme, vips har tio halvtimmar gått. Det kan vi tacka de enkla men också intrikata slagen för, men också berättelsen som är tillräckligt melodramatisk för att jag ryckas med, men också tramsrolig nog för att jag ska fnissa åt dialogerna och over the top-animationerna.

Bortom kampanjen finns ännu mer. Arkadmatcherna saknar visserligen finess men multiplayer (japp, finns lokal!) och den kraftfulla men pedagogiska kart- och kampanj-editorn väger mer än väl upp för den skuffelsen. Jag skulle egentligen avrundat med påståendet att jag redan längtar efter Wargroove 2, men varför ska jag göra det när du och jag kan bygga det idag?

Fotnot: Pc-versionen testad. Spelet släpps till pc, Switch och XB1 1 februari, och "snart" till PS4.