Jag har inget emot en utmaning och brant inlärningskurva. Tvärtom – jag uppskattar spel som Hearts of Iron IV och Wargame-serien. Ju nördigare desto bättre. Det är något visst att hitta sånt där man verkligen vill läsa på, där man vill förstå och där nederlagen tas som en kurs i hur man inte ska göra. Och Batalj ger många lektioner i hur man inte ska bete sig på slagfältet.

I Fall Damages debut står list och kunskap i centrum, det står snabbt klart när Batalj rullar igång. Jag är ingen duvunge när det kommer till strategispel; infödd och förälskad i dem ägnar jag mitt liv åt att hitta den perfekta balansen där strategi och action möts i en vacker symfoni. Men i Batalj möter jag min överman. Jag förlorar runda efter runda och har väldigt svårt att greppa spelet. Det tilltalar mig, samtidigt som jag vill stänga ner och återgå till vardagen med allt vad den innebär.

Du bygger och namnger ditt lag.

Turordningsbaserad onlinestrategi i det här utförandet har jag aldrig stött på. Vi pratar om krig en mot en. Varje drag är på dödligt allvar och precis som i schack eller Xcom kan ett ödesdigert beslut förstöra en hel runda. Spänningen återfinns i vilka trupper din motståndare väljer och efter att du gjort ditt drag har du oftast den där minuten det krävs för att se vad du borde ha gjort, inte vad du har gjort. Ibland märker man hur motspelaren väntar lite extra länge på att klicka “end turn”, precis som om den vill vrida runt knivseggen en extra gång. Lägg då till elementet att du får bygga ditt egna lag.

Och trupper finns det en del. Du kan välja mellan tre olika grupperingar: Rusters, Re-Linked och Splicers. Var och en med sin uppsättning soldater och hjältar. Det gäller att lära sig dessa för att kunna läsa motståndaren, vilket hade kunnat hjälpas med ett skirmish-läge eller kampanj. Istället sker träningen genom att förlora runda efter runda.

Det är inte Fall Damages fel att jag är dålig och otålig i mitt spelande. Men de hade kunnat räcka ut en hjälpande hand och ett tydligare gränssnitt. Det hade kunnat vara mer förlåtande till en början, men hade det då varit Batalj?

Efter sex timmars spelande kommer första vinsten. Jag har i sista sekund tagit över det antal områden som krävs för att motspelaren inte ska få den där sista förödande poängen. Istället har min artillerist avfyrat en förödande salva, krypskytten träffat motståndarens hjälte och min egen lägger ett avslutande skott mitt i prick. Fienden exploderar, min skärm fylls av texten “VICTORY”. Squaden "Calles sega gubbar" har rest sig ur askan. Vinst på teknisk knock-out, kroppen fylls av välbehag. Det är nu jag borde skrika “En gång till!”, men känslan försvinner och jag är ärligt talat mer intresserad av andra spel i min backlog.

Framtiden lovar mer innehåll. Välkommen, framtiden.

De sex första speltimmarna summerade i en bild.

Till slut!

Batalj är en hård nöt att knäcka och känslan fantastisk när man lyckas. Men det får mig inte att vilja stanna kvar, för vad finns där att sträva efter? En ny titel under mitt namn? Ranked är inte släppt ännu och jag bryr mig inte nämnvärt om utmärkelser. Kanske har jag blivit bortskämd av andra spels små belöningar, eller är det bara så att Batalj är ett litet indiespel som egentligen inte har mer att erbjuda än nervkittlande online-bataljer?

Fall Damage har lyckats intressera skrivbordsgeneralen i mig, men de erbjuder inte tillräckligt mycket innehåll för att hålla intresset vid liv i längden. Men de är något på spåret och jag ser fram emot att se hur spelet utvecklas. Men för stunden är jag klar.

Batalj
3
Bra
+
Min squad “Calles sega gubbar”
+
Grafiken är en romans mellan Overwatch och Starcraft
+
Ändå skönt med ett spel som sållar agnar från vetet
-
Inte mycket till content
-
Svårgreppat
-
Känns väldigt mycket som early access
-
Saknar ett skirmish-läge
Det här betyder betygen på FZ