I teorin är jag kär i Team Sonic Racing. Visserligen är det på många vis ännu en Mario Kart-klon, men också med en rad idéer som osar av fräscht bränt gummi. Bredvid den väntade online- och flerspelarfesten finns en fyllig kampanj, innehållande en näpen racingstory med Sonic, Tails, Amy, (älskade) Big, Dr. Eggman och alla de andra (mer eller mindre) fanfavoriterna.

"Jaha, var är alla andra Sega-ikoner?" frågar du. Den här gången är det Sonic och hans gäng som för egen hand håller farten. Lite snopet, men till syvende och sist knappast en dealbreaker.

"En rad idéer som osar av fräscht bränt gummi"

Framför allt finns det pigga idéer i racingen. Snarare än att köra för dig själv delas du och de fjorton övriga fartdårarna in i lag om tre – Team Vector radar exempelvis upp sig med Blaze, Silver och just Vector (utanför kampanjen kan du röra runt i lagen). Det kan räcka att du kommer först, men om övriga laget gör bort sig kan ni kyssa guldmedaljen adjö. Ni förlorar och vinner som ett lag. Teamen kan dela power-ups sinsemellan, och boosta varandra genom att glida i hjulspåren av lagmedlemmar eller glida upp sida vid sida med varandra, och "knuffa på". Delad glädje. Vilken grej!

När du har ett helt lag att tänka på gäller det att köra både snabbt och smart.

Bandesignen är ibland sisådär, men vyerna får det ofta att kittla i magen.

Genom att samla stjärnor avancerar du genom kampanjen.

Att ha is i magen fick en annan innebörd.

Sonic gör sitt bästa för att imitera Luigis "death stare".

Slingshot låter dig köra i lagkompisens spår, och slunga dig framåt.

Turneringar, time trials och onlinebataljer finns. Såklart. I team adventure (kampanjen) har man också sprängt in en rad vanebildande minispel som variation. I ett handlar det om att samla så många ringar som möjligt innan tiden tar slut, men sekunderna kan plussas på genom att drifta och roffa åt sig ringar på samma gång. I ett annat råder trafikstockning och det gäller att kryssa sig fram utan att krocka. På pappret är onekligen hela racingpaketet både roligt och nydanande.

Men så har vi det där praktiska...

I takt med att jag blir varm bakom ratten börjar jag se sprickor i sömmarna. Team Sonic Racing är kompetent och välsvarvat, men ställt bredvid, tja, Mario Kart 8 känns det lite, lite billigt.

"Det känns lite, lite billigt"

Berättelsen är en dålig visual novel; 2d-bilder av Sonic, Shadow och de andra klistrade på bakgrunder med uselt manus. Bland de 21 banorna (varav en del återvändare från Sonic & Sega All-Stars och uppföljaren) finns liksom ingen som får det att lyfta. Sky Road med sin glasväg högt, högt ovan marken är visserligen tjusig, och att köra genom isväggar och väja för rödglödgad laser i Frozen Junkyard kittlar. Men kurvorna, backarna, hoppen och korkskruvarna känns ibland som same, same – även om fonderna med öknar, kasinon och palats är olika.

Samtidigt har Team Sonic Racing lyckats med sin teamaspekt, som på egen hand gör att detta inte är "Sonic Kart". För att det verkligen ska komma till sin rätt hissar jag racingflaggan högt och flaggar för att du kör detta tillsammans med ett par andra blådårar. AI:n gör visserligen ett okej jobb, men att köra en sådan här slags racing med snarare än mot dina vänner är en speciell upplevelse. Det gäller såväl online, som offline, som i den oväntat matiga kampanjen.

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen. Spelet släpps också till pc, Switch och Xbox One.