Imorgon släpps Dragon Quest Builders 2, mitt i den svenska sommaren. Jag vägrar tro att det är en slump. Detta är, förstår du, det soligaste och roligaste sommarlovsspelet du kan tänka dig.

"Mashup av Minecraft och Dragon Quest"

Precis som första Dragon Quest Builders är detta en mashup av Minecraft och Dragon Quest, och det är ett hopkok som är så sött, fett och kaloririkt att midjemåttet omedelbums sväller. Å ena sidan är det alltså ett jrpg med "jag ska rädda hela världen"-komplex, näpna städer och dina typiska Dragon Quest-dialoger som är käckt skrivna och oväntat dråpliga. Ja, ibland rentav snuskiga...!

Builders 2 har en rad gemensamma nämnare med 32 år gamla Dragon Quest II.

Det här är ett jrpg. Att svara "nej" är förstås inte ett alternativ.

Striderna handlar mindre om taktik och mer om att mosa en knapp.

Lillian fick ett rum högst upp i byn för att hon är cool.

Å andra sidan är det ett jrpg du bygger upp från grunden, och det är här vi ska dröja oss kvar. På sätt och vis påminner det om bortglömda klassiker som Dark Cloud och Actraiser, där du bygger upp förlorade världar, men med betydligt rikare skaparambitioner. Sagan börjar en tid efter originalet. Världen har återigen kastats in i ett mörker där skapande och byggande är, enligt en monstersekt, förenat med hädelser. Att ens grilla en fisk är hån mot det heliga.

Här börjar historien om dig, en byggarflicka eller -pojke, med en lång tutorial och längre inledning (det är ju ett jrpg, såklart har det bägge delarna). Detta bäddar för att du är den utvalda byggaren som ska återskapa världen till sin forna glans. Helst bättre. Det är din typiska jrpg-story men inlindad i sådan charm, värme och skaparglädje att jag ändå faller pladask.

I navet finns den ö du först spolas iland på, Isle of Awakening med "oändliga möjligheter". Det där är inte tomma ord för det är här du gör verkligheter av de lärdomar och det material du samlar på dig under de många (många) timmar långa storykapitel du seglar iväg på.

Mer om dem strax, för nu är jag upptagen med att låta en mask förvandla en fnösktorr dalgång till en med ängar och skogar. De hurtiga medhjälparna låter svetten rinna och hammarslagen regna när de gräver ut en lång fåra, som blir till en flod när jag tömmer en bottenlös kruka på toppen av det som ska bli ett vattenfall. Nog har spelet Minecraft-komplex, men det ger samtidigt mig gudskomplex när jag bygger en värld på sju minuter. (Vem behöver sju dagar?)

"Ska inte bara bygga världen utan även rädda den"

När landskapet formats är det dags att fylla det med grönsaksland och hus åt alla mina flitiga bybor. Skyltar gör att jag kan bestämma vem som bor var, och såklart bygger jag bo åt mig själv högst i en flerplansvilla med balkong som ger mig utsikt över mitt rike. Det fyller jag med en restaurang, lador, broar över floden och facklor som lyser upp nätterna. Jag är och mår som en kung.

Dragon Quest Builders 2 har en ganska egen struktur för hålrummen mellan de oräkneliga timmar jag lägger ner på min stad fylls med ännu fler timmar i jrpg-doftande äventyr där jag utökar mina möjligheter. Jag ska som sagt inte bara bygga världen utan även rädda den.

Det mesta är fritt byggande, men då och då får du ritningar att följa.

Kön till badhuset kunde bara mäta sig med den kön till (den enda!) toaletten.

Bokstavlig upptäckarglädje.

Kartan är så retro den kan bli.

Första seglatsen går till Furrowfield, känd för sin gröna natur, dess gårdar och grönsaksland, men som nu präglas av giftiga vindar och död jord. Bara här, under spelets första kapitel, tillbringar jag runt tio timmar. Spelet respekterar inte alltid min tid, för somliga uppdrag copy-pastas (jag hämtar tre blommor i tre olika hörn av världen på tre ungefär likadana vis) och co-op-byggande låses inte upp förrän efter de här första tio timmarna.

Oftast uppskattar jag fylligheten, men då och då är det onödigt utdraget. Co-op har jag visserligen ändå inte haft chansen att testa här och nu, men det går ut på att du bjuder in folk till din Isle of Awakening (eller reser till deras) för att hjälpas åt med skapandet. Lokal co-op finns för Switch (om alla äger spelet) men på PS4-versionen är det online som gäller.

Som du kanske märker består tvåan av öar snarare än ettans kapitel med målet att bygga hubben till något utöver det vanliga med allt du lär dig på de olika äventyren. Andra mer eller mindre utvecklingar: hjälpsammare bybor, simmande, flygande och levlande.

Det finns alltid nya platser att se, och skäl för att se dem.

Grafiken är mycket blockig och ännu charmigare.

Mer eller mindre stora delmål knuffar dig ständigt framåt.

Dags att mosa knapp igen!

Men åter till Furrowfield, som levandegör den bit som är spelets största: tillfredsställelsen. Jag reser till öns olika delar – en kyrkogård, regnskog, träsk, underjordiska grottor – för att rekrytera nytt folk och samla material för att återuppbygga den lilla byn. Och som jag gör det: grönsaksland med tomater och kål, ett vattenfyllt land med sockerrör, ett kök där två systrar lagar mat som fyller allas magar, ett näpet badhus dit kön ringlar sig lång varje kväll.

"Och sedan bär det av till nästa ö och nya äventyr"

Djävulen sitter i detaljerna, men i fallet Dragon Quest Builders 2 gör himmelriket också det. Att varje morgon se mina bybor studsa upp från halmbäddarna för att roffa åt sig av frukosten i köket, och sätta sig till bords, bredvid min egensnickrade vattenkälla värmer. Spelet radar sådana här ögonblick efter varandra, timme efter timme, dag efter dag. Och sedan bär det av till nästa ö, som är en öken vilandes på en gruva med koppar, guld och nya äventyr.

Visst finns tidsödande skavanker, men framför allt finns ett alldeles lysande sommarlovsspel.

Fotnot: Recensionen bygger på PS4-versionen, spelet släpps också till Switch.