För snart tio år sedan testade jag Final Fantasy XIV Online – mitt första möte med MMORPG-genren. Tyvärr blev upplevelsen inte som jag tänkt mig, eftersom spelet var vackert men nästintill ospelbart. Fansens besvikelse var ett faktum och Final Fantasy, Square Enix mesta och bästa kassako, stod ett tag på ruinens brant. Här hade Final Fantasy-sagan kunnat få ett snöpligt slut, men så blev det lyckligtvis inte.

Kort efter att FF XIV 1.0 hade lanserats fick Naoki Yoshida ta över rollen som både regissör och producent. Tillsammans med sitt dedikerade team gjorde han det ingen trodde var möjligt – att rädda Final Fantasy XIV från en Aeris-liknande död (den sort som en Phoenix Down inte rår på). 2013 återuppstod spelet som A Realm Reborn och gick då från ett sjunkande skepp till ett luftskepp, som numera seglar högt ovanför alla andra konkurrenter med fler än 16 miljoner registrerade spelare.

I expansionen Shadowbringers hamnar du i The First, en av tretton kopior av din hemplanet The Source. Här har ljus nästan slukat hela världen, natten existerar inte och styggelser som lightwardens och sin eaters sätter skräck i invånarna. Det är upp till dig att återskapa balansen som en Warrior of Darkness. Men Shadowbringers handlar inte enbart om att återkalla mörkret till en värld förorenad av ljus, spelet fördjupar sig också i dina följeslagare och din egen karaktär. För vem är du som Warrior of Light/Darkness, egentligen?

Lightwardens och sin eaters plågar befolkningen i The First.

Liksom de flesta andra FF-spel vilar XIV på en detaljerad och djup story med mångfacetterade karaktärer. Men det här är första gången som det blir tydligt att spelet är ett single player-JRPG klätt i MMO-skrud. Dels beror det på huvudförfattaren Natsuko Ishikawas magnifika och hjärtskärande manus, dels på det Trust-system som låter dig spela igenom dungeons tillsammans med de NPC:er som följt dig från början. Thancred, Y’shtola, Urianger, Alphinaud och Alisaie ger liv åt berättelsen med nya syften och stark karaktärsutveckling.

Alphinaud står rakryggad i kampen mot ondskan

När jag var färdig med huvudstoryn, efter fem intensiva dagar i early access, kunde jag konstatera att Shadowbringers är FF XIV:s bästa expansion hittills. Berättandet är så förbannat bra att det nästan känns konstigt att det utspelar sig i ett MMO. Det kunde lika gärna ha varit en fristående del i Final Fantasy-serien. Expansionen överträffar allt jag någonsin kunde föreställa mig och nystar i händelser som har sitt ursprung i A Realm Reborn. Den engagerar, levererar och chockerar i varenda scen. Har man inte huvudet på skaft kan man lätt missa en viktig detalj – ett ord, en blick – som säger mer än man kan tro. Av alla karaktärer lämnar dock Emet-Selch, som vi har stött på ett antal gånger tidigare, det starkaste intrycket. Äntligen kan vi bättre förstå hans ursprung, motivation och känslovärld.

Emet-Selch är kanske den mest välskrivna FF-karaktären sedan Sephiroth. Om inte bättre

Förutom den utmärkta berättelsen som skiner nytt ljus på idéerna om gott och ont, får vi i vanlig ordning även en stor mängd nytt innehåll och en myriad av förbättringar till befintliga system. Utvecklingsteamet skämmer dessutom bort oss med två nya raser – efterlängtade Viera från Final Fantasy XII och den mer lejonliknande rasen Hrothgar, som påminner om Ronso från Final Fantasy X. Två nya jobb introduceras också, Dancer och Gunbreaker, och därtill har de övriga 15 jobben fått ett antal justeringar – vissa har genomgått större förändringar, andra har förfinats.

Poster-jobbet Dark Knight, som i Stormblood var mer mana-krävande än en healer, har reviderats och är nu ett riktigt kraftpaket. Machinist blev nästan helt omgjord och stoltserar nu med uppfräschade förmågor lånade från Edgar i Final Fantasy VI, till exempel Bioblaster och Chainsaw för att nämna ett par. Sådana här detaljer bidrar till FF XIV:s charm – det är sitt eget spel helt på egna meriter, men utvecklarna kan låna från allt som FF-katalogen har att erbjuda, och gör det också.

En mäktig vy av Lakeland. Kom hit under spelets nattimmar så spelas en av Shadowbringers vackraste låtar

Mitt i allvaret stöter man på flera dråpliga repliker. A smile best suits a hero

Min karaktär, Novarim Nightbrim, badar i ljus. Kanske inte den smartaste idén. Var är solkrämen?

Dark Knight är utan tvekan ett av de coolaste jobben. Här i en group pose tillsammans med Alisaie, Alphinaud och Y’shtola.

Musiken till FF XIV 1.0 komponerades av Final Fantasy-veteranen Nobuo Uematsu, men sedan A Realm Reborn är det Masayoshi Soken som sätter tonen. Med Shadowbringers briljerar han ännu en gång – och jag som trodde att det skulle bli svårt att toppa Stormblood med dess makalösa Shinryu-tema, det tredelade mästerverket som porträtterar striden mot Tsukuyomi, den melankoliska melodin i The Burn eller de sorgsna pianoslingorna när natten faller över The Lochs. Att Soken lyckas beror inte bara på att han är ett smärre geni, utan dels hur berättelsen är uppbyggd, dels vilken roll musiken har och får ta i alla situationer, oavsett om den hörs ute i världen, i en mystisk ruin, på toppen av ett berg, eller i den sista striden.

För dig som aldrig har spelat Final Fantasy XIV kanske det känns övermäktigt att ta sig igenom tre delar för att komma till Shadowbringers. Jag kan bara säga att upplevelsen är väl värd den investerade tiden, speciellt om du gillar JRPG:n och kanske särskilt Final Fantasy, men också tilltalas av MMO-aspekten. Om du har spelat tidigare men tagit en längre paus så har jag bara en fråga: Vad väntar du på?