Det mest skrämmande med skräckgenren den här sommaren är hur slätstruken den är. The Sinking City sjönk som en sten, Man of Medan är brända popcorn, och Blair Witch är utdragen skogsskräck. Men det har åtminstone något som de andra två inte har: en duktig vovve.

"Rädsla som bottnar i en öm omtanke"

Människans bästa vän är Blair Witchs största förtjänst. Schäfern Bullet räddar skogsskräcken från att vara en enda lång plågsam friluftsdag (där snackar vi skräck!). Han är en spelmekanisk frisk, gläfsande fläkt, men väcker framför allt något som inte finns i resten av spelet: en djup rädsla, och en som bottnar i en öm omtanke. Vi ska återkomma till Bullet men låt oss ta det från början.

Sett på Blair-häxans Tinder-profil: "Jag gillar mysiga skogspromenader."

Trivia: Burkittsville IRL har tagit ner den här skylten på grund av hagalna turister.

Det känns inte som att du ser mig.

En sådan? Otäck. Femtielva sådana? Samlarpryl!

Blair Witch är nästa skräck från Bloober (Layers of Fear, Observer) som tar sin början i september 1998, fyra år efter händelserna i The Blair Witch Project. Kultrullen som gjorde "found-footage" till en trend. Det ska dock sägas: filmens storhet råder det rejält delade meningar om.

Spelet Blair Witch är emellertid sin egen best. Min förutfattade mening var att det skulle bli svårt att se skogen för alla referenser, men teamet väljer att berätta sin egen historia med Blair-häxan som ramverk. Chockerande nog fortsätter folk försvinna spårlöst i de mörka skogarna i Maryland, och legenden om häxan biter sig envist fast. Nu är det en liten pojke som är spårlöst borta, och polisen har redan dragit igång skallgångskedjor för att nagelfara skogarna.

Sist av alla ansluter exsnuten Ellis (och Bullet) och det är här det börjar.

Passande nog skjuter sig Bullet rakt in i hjärtat.

Jag menar, vad kan gå fel?

Bullet gräver efter sanningen.

För både öron och ögon är Blair Witch en smått lysande skräckupplevelse.

Och det inleds faktiskt ganska bra. Första timmen andas lugnet före stormen när jag vandrar bland mossa och tjocka stammar och ser solen leta sig in genom lövverket. Via radion har Ellis kontakt med sheriffen, men även om skådisarna kämpar så gott de kan faller dialogen allt plattare ju mer dramatiken stegras. Ellis lyckas aldrig bära upp historien och ju mer jag lär mig om hans förflutna desto större cirklar rullar jag ögonen i.

Hedersomnämnande ska dock Ellis Nokia 3310-lika lur ha som är väldigt mycket "rätt upp i 90-talet". Om du tror att den kommer spela en skräckroll senare säger jag inte att du har fel.

"Ett effektivt sätt att döda stämningen"

Skräcken är överlag sisådär. Första gången "något" dyker upp i den allt mörkare skogen skrek jag till. Dessa möten blir dock snabbt vardag, liksom de voodoo-ish-dockor som Bullet morrar dovt åt. Bloober Team lyckas heller inte motstå frestelsen att att fylla skogen med samlarprylar (Alan Wakes kaffetermosar ringde...) och jag tappar till sist räkningen på alla foton jag hittar av människor som står lutade mot väggar. Fattningen tappar jag när det plötsligt står Bloober på deras jackor. Ett effektivt sätt att döda stämningen.

Blair Witch lyckas dock sätta stämningen för både ögon och öron. Skogen är otäckt realiserad och känslan av att vara vilse är påtaglig. Öronen fylls med djupt obehagliga viskningar. Det finns andra idéer som gör ett bra jobb; kamerainspelningar som kan manipulera verkligheten genom att spolas fram, tillbaka och pausas. Vägar genom dimman som du bara kan se genom night vision-kameran. Extra nervigt blir det när röda monster fångas upp på kamerans lilla skärm som du tvingas sicksacka igenom, samtidigt som du håller Bullet nära.

Problemet är hur vansinnigt utdraget allting är. Spelets fem timmar hade mått bättre av att vara hälften så få och det som till en början andas fasa blir snabbt rinse, repeat. Extra tydligt blir det i finalen. Visst väcks ett vansinne i mig, men förmodligen inte det som var tanken.

Det är Blair Witch. Såklart finns filmkameror.

Rätt upp i 90-talet.

Firewatch är en inspiration och det märks.

Slutet drar som resten av spelet ut det till leda.

Bullet, däremot, är en stjärna. Medan resten av spelet presenterar twistar subtila som en tsunami gör han mig bara glad – och rädd. Djur som far illa är min akilleshäl och bara premissen, ett skräckspel med ett djur i en av huvudrollerna, är stoff för mardrömmar och svettdränkta lakan.

"Spelet presenterar twistar subtila som en tsunami"

Du kan skrika kommandon åt schäfern, be honom hålla sig nära när det blåser snålt, uppmana honom att nosa på något och kanske få upp ett spår. Gameplay-mässigt är det inte bråddjupt men det känns naturligt, och inte som de "strider" spelet våldsamt skohornar in. Varje gång jag hör ett gnyende lite för långt ifrån mig känner jag en tyst panik stegras.

För Bullets skull vadar jag genom standardskräck, såpiga dialoger och evighetslångt promenerande. Det sorgliga är att det bitvis finns potential, frön till geniala ögonblick av fasa. Tyvärr går dessa, precis som Bullet och jag, vilse i den stora svarta skogen. Skicka hjälp.