Jag skojar mer än gärna bort de svåraste av ämnen, det är väl så man överlever i en hård och cynisk värld? Men i efterdyningarna av en stor naturkatastrof finns det ingen plats för skämt. Du behöver mat, vatten, tak över huvudet och de mest basala förnödenheterna. Kanske träffar du en grupp likasinnade och försöker återskapa civilisationen? Det är kring detta Surviving the Aftermath kretsar, när finska Iceflake Studios gör en andlig uppföljare till Surviving Mars.

Min spelsession börjar med att bestämma svårighetsgrad och det gör jag genom att svara på diverse frågor och på så sätt bestämma vilken nivå jag vill lägga mig på. Jag sätter ribban lågt, det blir bäst. För man vill ju veta vad man gett sig in på först.

Jag har spelat Surviving the Aftermath förut, typ. Det är som om Banished och Caesar 3 fått ett barn. Det mesta känns igen i form av att bygga fiskebodar, åkrar där du kan så diverse grönsaker från fröer och placera ut hus där dina nybyggare kan bo och trivas. Du förstår säkert att mycket kretsar kring att hamstra resurser. Det görs till stor del från närliggande plasthögar, drivor med skrot och ja… någon har även lämnat små prydliga högar med plankor på den stora fria kartan.

Ett inslag som frångår den överenskomna mallen är att du tvingas rensa marken från radioaktivt avfall för att kunna bygga ut ditt lilla samhälle. Den här formen av civilisationsbyggare återkommer ständigt genom generationerna och det går aldrig riktigt att tröttna på dem – eller? Man kan inte anklaga Iceflake för att inte försöka, för det gör de.

En av de stora nyheterna i genren är att utvecklarna valt att öppna upp en världskarta i sann Civilization-anda. Under spelets gång ansluter sig hjältar till din bosättning, som du sedan kan skicka ut på kartan. Väl där gäller det att utforska och slåss mot banditer. I utbyte får du extra resurser, och om du har tur hittar du research points som du sedan använder för att låsa upp nya byggnader. Det mesta är datorstyrt och du leder endast dina pjäser dit de ska. Var försiktig, en död hjälte är för evigt förlorad.

Jag gillar idén med världskartan och hjältar, men det är i dess nuvarande form tradigt att hålla på att klicka sig runt på kartan. Det finns inte särskilt mycket variation och striderna tillför inget betydande. Det går dessutom inte att köa ordrar, så det blir väldigt mycket klickande för att sedan vänta på att hjältarnas rörelsepoäng ska fyllas på nytt. Det är bara onödigt utdraget.

Världskartan och utforskandet fångar mig inte riktigt, men desto roligare är de olika utmaningar som dyker upp emellanåt. Det kan vara allt från att lösa bråk i ditt läger till att förbereda dig för en kommande meteoritskur. Lite som att ha katter i lägenhet. När väl ett sådant event inträffar gäller det att läsa in-game-texten ordentligt. Rör det sig om en värmebölja kommer dina invånare dricka dubbelt så mycket och åkrarna producera mindre föda. Vilket betyder att du måste bygga vattenpumpar och behållare för att ha en stadig reserv. Samma gäller med mat, men här tar det längre tid att förbereda sig. Majs tar tid att gro.

Surviving the Aftermath är inte revolutionerande, men det
tvingar alltid spelaren att vara på tårna. Timmarna försvinner lätt och det innehåller tillräckligt många nya inslag för att berättiga sin existens. Jag har dessutom längtat efter en värdig uppföljare till Banished och om bara Iceflake utnyttjar early access på rätt sätt – då är de i hamn.

Fotnot: Surviving the Aftermath ska släppas officiellt under 2020.