Livet som Need for Speed-anhängare har varit tufft den här konsolgenerationen. Sedan PS4 och Xbox One debuterade 2013 har Ghost Games styrt skutan, men inget av Göteborgsstudions tre försök har lyckats sticka näsan över medelmåtteträsket. Och förra instansen – det lootlåde-besudlade Payback – inkasserade ett av seriens lägsta betygssnitt.

EA har hållit Need for Speed: Heat-korten tätt mot kroppen, och det lilla man visat har sett extremt traditionellt ut. Inte en bra sak, med tanke på historiken. Heat liknar ett pastelligt attitydpaket där just ingenting utom avsaknaden av lootlådor antyder förändring. Så jobbet som recensent känns för en gångs skull inte privilegierat, om jag säger så.

"Jobbet som recensent känns för en gångs skull inte privilegierat"

Det börjar som befarat. En banal berättelse om coola dudes som bara vill köra sina illegala streetrace i fullständigt galen autobahn-fart längs stadens gator. Vem kan ha nåt emot det, liksom..? Jo, Palm Citys trafikpolis kan! Det är en cynisk förtryckarapparat, ledd av en chef som med sammanbitna käkar svurit att bekämpa allt vad fortkörning heter. Den jäkeln..! Och han gör det med en beslutsamhet som för tankarna till snelugg och kvadratisk mustasch, även om han sportar ett mer USA-militärt utseende.

När klyschorna pågått en stund hamnar jag i ett garage och får välja bland fem startbilar. Valet faller på en Mustang från 60-talet, och medan V8:an trycker hemmagaraget i backspegeln allt längre bort får underverket leka Norman Reedus och frakta mig till det första racet. Det, och en stor majoritet av kommande lopp, är möten med tiotalet andra bilar i race som körs antingen mellan två punkter eller tretalet varv på en bana dragen längs allmänna vägar. Det blir snabbt rätt enformigt.

En tysk autobahn-dräpare kittad för vägkörning.

Världen består av Miami-influerade Palm City med omnejd, där staden på känt NFS-manér fullständigt pulserar av neonljus nattetid. Polisen är bara aktiv under nätterna, vilket förklaras med att det bara är då racinggängen kör illegala lopp – dagtid håller de sig inom lagens ramar. Eller ja, själva loppen är tillåtna – trafikreglerna är en annan fråga, men de bryr sig polisen inte om när solen är uppe.

"Jag har vunnit med två kilometer"

Detta är ett strukturellt designbeslut. Du måste aktivt välja antingen dag eller natt, och med valet följer två separata valutasystem. På dagen tjänar du vanliga pengar, kallas Bank, och nattetid heter inkomsten Rep, vilket är ett vanligt poängbaserat upplåsningssystem för trimdelar, bilar och extragrejer som radarscanner. Kruxet på natten är att du blir av med den Rep och delar av de pengar du tjänat i senaste loppet om polisen får stopp på dig innan du tar dig till ett av dina garage.

Ordningsmaktens närvaro ger loppen nerv, man förlorar ju ogärna sina surt förvärvade intäkter. Plus att pulshöjare kan behövas på grund av kass AI – datorförarna tenderar att ge upp när de passeras. Japp, de ger upp – jag har vunnit med två kilometer (jag skojar inte), vilket känns lite obalanserat i race som pågår mindre än fem minuter. Högre AI-nivå minskar förstås det problemet, men då ökar också bekymret med att ha ordningsmakten hängande i avgasröret. Om du hellre möter mänskligt motstånd är det ett separat val vid spelstart - olika lägen för single- och multiplayer, alltså, vilket känns oväntat gammalmodigt när tidigare delar låtit båda lägena bo i samma karta. Fast online hamnar du i grupper med andra, delar garage med dem och de drar till sig en del av polisens uppmärksamhet.

Vinst med en kilometer mot medelhårt motstånd. AI-kvalitén är... diskutabel.

Loppen är snabba, och med en bil trimmad i fas med rekommendationen kan race bli stenhårda ända in över mållinjen. Att då med en halvminut kvar till mål få tre tokaggressiva blåljus som fästa med gummiband i ryggen, kräver en sinnesnärvaro jag inte alltid besitter. Och rent krasst känns det orättvist: poliserna har inga problem att blåsa ikapp och förbi dig som om du vore parkerad, trots att du ligger i +250 km/h. Ett race missar jag en handfull gånger alldeles på slutet, tills jag tröttnar och kör ihop valuta nog till en ny bil som ligger en bit över prestandarekommendationen. Sen är loppet busenkelt. De är ett tvåeggat svärd, dessa blåljusens riddare, inte minst i uppdrag som kräver att du retar upp dem till minst den tredje av fem aggronivåer. De blir då GTA-svåra, men ärligt talat är det inte en jätterolig utmaning alla gånger.

"De är ett tvåeggat svärd, dessa blåljusens riddare"

Ghost Games låter återigen spelet vara tydlig arkad, med förlåtande kontroller och bilar utan realismsträvanden. Jag får inga oväntade kast vid tvära inbromsningar eller släpp när jag hårdgasar ur kurvorna. Istället har man lagt en drift-funktion på gasen: sväng och dubbeltryck gasreglaget så släpper bakdäcken greppet till en sladd som enkelt kontrolleras med styrningen. En ganska kul och användbar drift-mekanik, men kanske lite för enkel i de dedikerade drift-uppdragen – utmaningen försvinner om du har bil med tillräckliga prestandasiffror. Men det funkar fint för att ta sig genom tighta kurvor i vanliga sträck-race.

Målarverktyget snuddar vid Forza-klass. Bonus: du kan justera hur aggressivt bilarna låter!

"Heat växer på mig ju längre jag spelar"

Drift-lopp och ett par andra racingformer dyker upp på kartan ju mer jag spelar. Tiotalet timmar in i spelet är den initiala enformigheten ett klart mindre bekymmer. Det finns massor att göra och upptäcka: speed traps att jaga rekord i, skyltar att köra sönder, grafittitaggar att samla. Möjligheterna att anpassa bilarnas utseende är också omfattande, och stadens neonskimrande gator har sällskap av kuststräckor, kurviga bergsvägar och kulliga åkrar. Trimningdelen ger variation: bilens beteende förändras beroende på vilka delar du utrustar den med, så gör ett garagebesök med ingame-pengarna i fickan om du inte tycker bilen är konkurrenskraftig trots höga prestandasiffror. Tyvärr måste varje del bytas individuellt, snabbval för att anpassa för till exempel drift eller asfalt hade gjort sig bra.

Ghost Games har sneglat på Forza Horizon mer än en gång, och Heat växer på mig ju längre jag spelar. Men göteborgarna är inget Playground Games, och Heat håller sannerligen inte Forza-kvalitet. Det har gott om brister och svagheter, där den usla AI:n riskerar att dra ner betyget ett steg. Men spelet har ändå ett större hjärta än samtliga tidigare delar den här generationen, så det klarar precis ett godkänt. Ett kliv framåt, och som recensent känns det inte längre som ett straff att behöva testa nästa version.

Fontot: Pc-versionen spelad med AMD Ryzen 7 2700, Geforce RTX 2080 och 16 GB RAM och Xbox Elite Controller 2. Ej kört med ratt, spelet stödjer ej det.

Need for Speed: Heat
3
Bra
+
Stabil arkadracing
+
Ett kul och varierat upplägg
+
Strålande målarverktyg
-
AI:n är verkligen kass
-
Klumpiga menyer
-
Plottrigheten gör det svårt i hög fart
Det här betyder betygen på FZ