Jag är egentligen för dum för att spela pusselspel, men ändå fortsätter jag spela dem. Oavsett om det handlar om det vackra men ack så frustrerande The Witness eller Valves kultklassiker Portal utsätter jag mig för vad som nästan kan beskrivas som sjävlplågeri. Allt för att få uppleva den där aha-känslan när ett pussel äntligen går ihop och alla bitar faller på plats.

"Du använder perspektivet som vapen"

Superliminal är ytterligare ett sånt spel där jag gång på gång sliter mig i håret och tyst förbannar den som kommit på problemet jag har framför mig. Det blir tidigt uppenbart att utvecklarna tagit inspiration av spelen ovan, men även The Stanley Parable. Likheterna är så många att det nästan inte är roligt, men bara nästan.

Precis som The Stanley Parable och Portal guidas du genom det cirka två timmar långa äventyret av röster över högtalarsystemen, varav den ena är en kvinnlig robotröst som med sina klagomål på din prestation och generella likgiltighet för tankarna tillbaka till GLaDOS. De injicerar upplevelsen med en välbehövlig dos humor och det händer att jag drar på smilbanden både en och två gånger.

Den stora skillnaden är grundkonceptet som alla pussel bygger på, där du använder perspektivet som vapen istället för ett gevär som skjuter portaler. Ett objekt stort som en tumnagel kan på en sekund exempelvis växa och bli stort som ett hus om det lyfts upp och betraktas ur rätt synvinkel. Det här öppnar för komplicerade pussel med lika komplicerade lösningar som ibland bokstavligt talat är helt uppåt väggarna.

Även om pusslen är kluriga känns de aldrig ologiska, då de hela tiden följer spelets uppsatta regler. Att plocka upp en ostbit och använda den som en trappa upp till en utgång högre upp på väggen känns helt rimligt i sammanhanget då det följer regeln om att perspektiv är verklighet som du lärt dig från minut ett.

Pusslen är uppdelade i rum som du måste ta dig igenom för att komma vidare, med nya utmaningar som alla bygger på samma grundkoncept med djup och perspektiv. Det blir dock aldrig tråkigt då det hela tiden bjuds på små variationer som leder till nya lösningar. Den där kuben som målats på väggen kan ur rätt perspektiv bli ett fysiskt objekt som kan plockas ned och användas som språngbräda till nästa rum.

"Fine" eller "Fined"? Det är frågan.

"Det försöker säga något om att ta sig an nya utmaningar"

Allt vävs ihop av en handling som går ut på att du är en del av ett experiment – Portal igen – och ska utföra ett visst antal ordinerade handlingar. Allting går såklart inte som det är tänkt och du märker snabbt att allt inte är vad det verkar. Den korta speltiden får snarare ses som en styrka än en svaghet här, då det tar slut precis när du börjat bli mätt på såväl spelmekaniken som berättelsen. Den sistnämnda känns även smått outvecklad och engagerar aldrig på riktigt.

När det sedans ska knytas ihop görs det med ett slut som kan ses som klyschigt och smått pretentiöst, men det lämnar mig ändå med något mer än bara den där aha-känslan från ett avklarat pussel. Det försöker säga något om att ta sig an nya utmaningar, att tänka utanför ramarna och att se saker ur andra perspektiv. Sättet det görs på har kanske inte den fingertoppskänsla man önskat, men är ändå unikt i sammanhanget och bara det är värt beröm.

Fotnot: Superliminal finns ute nu till PC exklusivt via Epic Games Store.

Superliminal
4
Mycket bra
+
Roligt grundkoncept
+
Kluriga pussel
+
Skön humor
+
Slutar precis när det ska
-
Handlingen tar aldrig riktigt fart
Det här betyder betygen på FZ