Det ser så enkelt ut. Tryck på en knapp och stortitlar som Shadow of the Tomb Raider och Destiny 2 flödar ut på din tv i 4K och 60 fps. En upplösning och bildfrekvens som knappt speldatorer mäktar med, och detta via en liten hdmi-puck och en wifi-uppkopplad gamepad utan matchande konsol. Eller en webbläsare och kanske brett på mobiler i framtiden. Såklart man blir lockad av möjligheterna och framförallt friheten det skulle innebära. Om det funkar.

"Jag var enormt kluven när jag gick in på Googles kontor"

Jag var enormt kluven när jag gick in på Googles kontor i Stockholm för att få en timmes tid med Stadia, tjänsten som ska bevisa att spelstreaming är ett fullt kapabelt alternativ för dig som inte vill investera i konsoler eller datorer. En första ytlig glimt av det många tror är en framtidsplattform för spelbranschen, dock ytterst medveten om att dagens möte i en kontrollerad miljö inte kommer att matcha verklighetens förutsättningar.

En nutida voodoo-doktors verktyg

För det är ett ambitiöst löfte. Att bredband och en i sammanhanget lätt investering på dryga tusenlappen ska göra att du slipper köpa nya konsoler och grafikkort med några års mellanrum. Och med tanke på den rådande skepticismen för spelstreaming har Stadia små marginaler för att lyckas. Har de inte övertygat dig inom den första minuten är det förmodligen kört. Precis som andra banbrytande tekniker såsom virtual reality. För så kräsna är gamers.

"En minut senare har jag glömt allt vad kritik heter"

När vi efter en kort introduktion sparkar igång Lara Crofts senaste äventyr har jag allt det där i bakhuvudet. Att det första intrycket är avgörande. Under de första 30 sekunderna försöker jag verkligen känna fördröjningar, släpningar och allt jag vet att ni oroar er för. En minut senare har jag glömt allt vad kritik heter och springer i djungeln, plockar örter och försöker hitta min kniv.

Precis när jag börjar bli riktigt bekväm i soffan tar Google-representanten en bärbar dator, loggar in på samma Stadia-konto och djungeln flyttas från den stora teven till den mer behändiga laptopen. Det tar inte ens tio sekunder innan jag kan fortsätta lira. Jag vet inte om det är streamingen som inte riktigt hinner anpassa sig eller om webbgränssnittet inte är lika rappt som Chromecast-dongeln men jag tycker mig ändå uppleva ett tapp i bildkvalitét. Det blir dock bättre snabbt då vi raskt går vidare till en mobiltelefon som monterats på Stadia-kontrollen med en särskild fästanordning.

Det känns lite som om jag sprungit på äkta voodoo där i djungeln.

Efter Tomb Raider väntar Destiny 2, ett betydligt rappare spel som dessutom körs i förstaperson. Jag fick spela igenom prologen, något jag nyss gjort på pc-versionen, och fastän grafiken inte når samma flärd som en välbestyckad pc är upplevelsen på samma nivå som konsolversionerna. Om det inte hade stått Stadia stort på väggen hade jag under dessa kontrollerade former glömt bort att bildrutorna susade till tv-skärmen från ett datacenter och inte en svart kloss från Microsoft eller Playstation.

Betalmodeller, prenumerationer och liknande kommer vi såklart att snacka mer om i vår recension

För att leverera den allra högsta upplösningen och de åtråvärda 60 bilderna per sekund måste dock ens bredbandslina ha sisådär 35 mbit till övers. Att lira på mobilnätet är bara att glömma den första tiden men nöjer du dig med 1080 p är 20 mbit tillräckligt. Google själva rekommenderar som minst 10 mbit, vilket säkrar dig en upplösning på 720 p.

Det är såklart svårt att verkligen tycka till om Stadia förrän vi har testat tekniken i en vanlig hemmamiljö och med tanke på snacket de senaste dagarna verkar Google ha drabbats av vissa logistiska problem. Tjänsten tycks också sakna en del beståndsdelar vid lansering. Så kanske är tekniken inte helt mogen förrän om några år men besöket gjorde mig övertygad om att spelstreaming kommer att förändra hur vi spelar.

Fotnot: Google Stadia släpps den 19 november och i skrivande stund har vi ännu inte mottagit något recensionsexemplar.