Pokémon är politik. Inför höstens Pokémon Sword och Shield har Nintendofenomenet fått sitt eget Brexit ("Dexit") då det stod klart att lejonparten av de hundratals näpna små bestarna inte skulle hänga med den här gången. Möjligheten att föra över sina gamla fickmonster från sitt pokédex slopades. Enter Dexit. Detta var illa nog för pokéfabriken, men det skulle komma mer.

Game Freak lyfte fram Switch och de resurser det skulle krävas för att animera över tusen pokémon, de nya inräknade, till de nya titlarna. Citatet "higher quality animations" naglade sig fast då Sword och Shield fick kritik för det visuella. Hashtaggen "GameFreakLie" fick fäste.

"Pokémon är politik"

I skrivande stund, efter att över 6 000 spelare tyckt till/recensionsbombat på Metacritic, snittar Pokémon Sword4,0 (av 10) medan Shield hamnar på 3,6. En för serien ovanlig sits.

Det är inte snyggast på Switch, men stämningen är bitvis oemotståndlig.

Grookey är en av tre starters, och våldsamt söt.

Wild area är ett pokéförösk att bli open world, och tyvärr ett ganska platt sådant.

Stora pokémon ska vara en stor nyhet, men känns mest som luftslott.

Du vet väl om att du måste fånga alla?

Det var nog inte detta Nintendo och Game Freak föreställde sig när den bärbara kolossen på riktigt (Let's Go-spelen var Pokémon "light" medan Sword och Shield tillhör kärnserien) skulle ta klivet från Game Boy och DS till ett stationärt format – även om Switchen såklart är flexibel.

Med tanke på den tsunami av beska droppar som sköljt över Sword och Shield är det nästan provocerande hur soligt och sorglöst det är. Sword (versionen jag har testat, skillnaderna sträcker sig till en rad exklusiva pokémon och pokégym) inleds i Galarregionens sydspets. Förutom att det är fullständigt orealistiskt att de brittiska öarna skulle bada i solsken märks UK-influenserna i stengärdsgårdar, de böljande kullarna och de viktorianska lantidyllerna.

Sword är i grunden ett högst traditionellt Pokémon. Som en ambitiös flicka/pojke vandrar du ut i världen med en naiv förhoppning om en dag bli den bästa tränaren av alla. I din väg finns dock åtta stycken pokégym utspridda från soliga södern till snöiga norr. Mellan städerna, som ofta är pluttiga men också är någon enstaka bolmande industribjässe, utmanas du av andra uppnosiga tränare och tassar runt i högt gräs för att fånga nya och exotiska pokémon.

I det nya gänget hittar vi Skwovet, ekorren som kan utvecklas till XXL-korre, fårskallen Wooloo som kan bli bocken Dubwool, och dumglada elekro-corgin Yamber. Galarversioner av klassiska pokémon som Meowth (nu med skägg) finns också. I likhet med Let's Go-spelen kan du se monstren tumla omkring i gräset, vilket både är urgulligt och en smidig gameplay-förbättring.

De traditionella bitarna är vad den här duon gör bäst. Det är bevisligen svårt att misslyckas med Pokémon-receptet, och även om det inledningsvis bjuds på allt för lite tuggmotstånd finns det något rysligt mysigt med de där turordningsbaserade bataljerna vi känner så väl.

"Problemen hittar vi i nyheterna"

Problemen hittar vi snarare i nyheterna. Där spelet borde ta i och glänsa är det som bäst "pokéj". Pokéjobben handlar i princip bara om att skicka ut en rad pokémon ett antal timmar för att tjäna in snabb xp. Magert. De haussade dynamix- och (senare) gigantamax-funktionerna, där pokémon växer till enorma jättar, visar att storleken definitivt inte räknas. Mer hälsa, starkare attacker, men oftast fuskbyggen.

Många saknar gamla pokémon, men de nya är inte sällan fantastiska.

Curry!

Du kan skicka ut din pokéarmé på olika jobb för att tjäna xp.

En bit in får du cykeln, som kan uppgraderas en smula.

Stora pokémon kräver stora pokébollar.

Du kan campa och koka curry, men även om det är gulligt att titta på är det knappt värt besväret att veva runt med sleven i grytan då fördelarna snabbt rinner av en. Det vilda området som utgör en stor del av regionens centrum är ganska sömnigt. Visserligen regnar, blåser och snöar det här men geografin är plågsamt platt och inte det storslagna jag drömt om. Det som skulle vara ett open world-segment känns mest ihåligt.

"En besvikelse, om än en värmande sådan"

Ojämnheten går igen i det grafiska. Det finns charmiga hålor, som Postwik, men också interiörer som i princip copy-pastats och grottor tomma på detaljer. De nya fickbestarna ser å andra sidan strålande ut, även om det finns få "higher quality anomations".

Jag upprörs föga av kontroverserna och är ärligt talat mer sugen på att fånga alla nya monster snarare än att damma av de gamla. Jag kan dock förstå hardcore-tränarna och tycker pokédex-beslutet är konstigt. Det mest kontroversiella med Sword och Shield är dock att det inte är nästa steg för Pokémon. Spelen är "bara" bra och där det verkligen försöker trampa ny mark snubblar det. Så visst är det en besvikelse, om än en värmande sådan.