Strömmat spelande är revolutionen som inte tagit fart. I takt med allt snabbare uppkopplingar har en rad företag försökt konkurrera med dyra datorer och slöa spelkonsoler med löften om svinsnygga spel som strömmas till valfri skärm för småpengar. Tjänster som Playstation Now och Xcloud låter dig köra en mängd spel, stora som små, på enheter långtifrån tillräckligt kraftiga för att själva driva dem. Istället skickas info om det du gör med kontrollen till en server, som processar datan och skickar tillbaka resultatet som video till din skärm.

Det är en utmärkt lösning för lite sävligare spel, men att lira Call of Duty eller Counter-Strike under såna förutsättningar är långtifrån idealiskt. Man får lägre upplösning och sämre grafik, men det stora problemet är segare kontroller. Inputen från handkontroll eller mus/tangentbord måste färdas från ditt hem till en server där den processas, och sedan tillbaka innan manövern utförs på skärmen. Den lilla tidsåtgången förändrar hela spelupplevelsen.

Stadia låter dig lira Red Dead Redemption 2 på en Chromecast Ultra.

Handkontrollen pratar direkt med Google-servern via wifi.

"Dyra millisekunder sparas genom att på olika sätt förutspå spelarens nästa drag"

Entré Google Stadia. När internetgiganten ger sig i kast med större spelande än sånt på mobiler rör det sig alltså om streamad gaming. Google har skyltat med 4K-upplösning, 60 bilder per sekund, 5.1-ljud, HDR och andra trevligheter, men med löften om låg latens lockar man även krävande gamers. Företaget har servrar utspridda i stora delar av världen, vilket ger bättre förutsättningar för snabbare, mer responsiva kontroller – signalerna behöver inte färdas så långt, därför tar det kortare tid mellan knapptryck och att spelet reagerar. Men man har också tagit fram teknik som kallas "negativ latens", i praktiken att dyra millisekunder sparas genom att på olika sätt förutspå spelarens nästa drag med styrdonet. Slutligen har man byggt en Stadia-handkontroll som via ditt wifi ansluter direkt till servern, utan tidskrävande omväg förbi den enhet som trycker ut bildsignaler på skärmen. Allt det här ska göra Stadia till en avsevärt bättre streamingtjänst, kanske i paritet med lokalt spelande på dator eller konsol.

Detta är Stadia

Google Stadia strömmar spelen till din skärm. Du kan köra den på flera sätt: med Chromecast Ultra, Chromebook-datorer, i webbläsaren Chrome på valfri dator och på Pixel-telefoner (men Google säljer inte dem i Sverige). Med Pro-abonnemang för 100 kronor/månad utlovas som bäst 4K-upplösning, 60 bilder per sekund, HDR-stöd och 5.1-ljud. Pro ger också tillgång till ett par spel (Destiny 2 och Samurai Shodown vid premiären, två till tillkommer i december), och du har dem så länge du är Pro-prenumerant. Om du återupptar Pro-abonnemanget efter ett uppehåll får du tillgång till tidigare tillgängliga spel igen. Men som standard köper du spelen, Stadia är inte ett prenumererat spelbibliotek som Game Pass.

Men Stadia är inte en nätbaserad konsol eller speldator, så bra är den inte. När allt funkar optimalt håller tjänsten hög klass, klart bättre än annat streamat spelande. Spelen funkar rappt, är snygga, och det är möjligt att köra snabba shooters och fightingspel utan att vara ironisk. Det är tillräckligt bra för vardagsbruk, även om kontrollerna inte svarar lika rappt som med en spelmaskin i rummet. Men när Destiny 2 på Stadia ställs sida vid sida med pc-versionen är skillnaden i kontrollerna märkbar: strömmat ger varje liten input med gamepad-spaken eller musen en knaggligare, mindre precis rörelse.

Stadia-biblioteket finns bland annat Destiny 2. Men bilden är inte från Stadia, för skärmdumpar tagna där kan ännu inte delas.

"Ibland liknar Red Dead 2 ett färdiglagt pussel som utsatts för medelstor jordbävning"

Och det är väntat. För hur feta uppkopplingar vi än har, kommer fysikens lagar ropa "Stopp, det där går inte!" när vi tror oss närma oss latensfritt molnspelande. Att flytta ettor och nollor tar tid, och eftersom inget kan färdas snabbare än ljusets 300 kilometer i millisekunden kostar det tid att skicka signaler fram och tillbaka. Ett antal andra faktorer lägger på ytterligare tid, så det är fysiskt omöjligt att nå lika kort tidsåtgång vid molnspelande som hemma i vardagsrummet. Och vi människor är känsliga för hur rappt spel svarar på input. Stadia-teknikernas försök att förutsäga nästa drag är ännu inte tillräckligt bra för att överbrygga de fysikaliska lagarna, även om man är något på spåren. När jag växlar mellan spel som körs lokalt och på Stadia råder aldrig någon tvekan om vilket som är vilket.

Därför är Googles beslut att stoppa in Destiny 2 och Samurai Shodown i Pro-abonnemanget märkligt – två spel där snabba kontroller är avgörande. Man vill demonstrera hur bra Stadia faktiskt funkar, och antyda att streamat spelande inte längre betyder eftergifter. Och visst funkar det bra, bättre än hur jag minns PS Now och liknande tjänster. Men som sagt: man har en bit kvar.

Av de fyra mittknapparna upptill är en för skärmdumpar och filmer, en för Google Assistant. Men det stödet kommer senare.

Kontrollen laddas med USB Type-C-sladd.

Under den här veckan med Stadia har tjänsten betett sig oförutsägbart. På FZ-kontoret är den irrationell, spattig, ologisk. Vissa gånger flyter allt, andra har det känts som att spela i 10 fps. Destiny 2-siktet rör sig yxigt, och ibland liknar Red Dead 2 ett färdiglagt pussel som utsatts för medelstor jordbävning. Då sitter kontoret ändå på 1 Gbit-lina, och wifi har körts på det rekommenderade 5 GHz-bandet. Kanske är det kontorets brandvägg som bråkar, men mot det talar att det funkar bra ibland. Oförutsägbart, som sagt.

Stadia-kontrollen

Google har byggt en dedikerad Stadia-kontroll. Den följer med när du köper Premiere-versionen. Layouten är snarlik kontrollerna för PS4, Xbox One och Switch, med symmetriskt placerade styrspakar. Den har en dedikerad Stadia-knapp och fyra funktionsknappar (tänk Start, Select), där en är för Google-assistenen (stöd kommer senare) och en för att skärmdumpa/fånga 30 sekunder film. Kontrollen ansluter direkt till Google-servrarna via wifi om du spelar med Chromecast, men på andra enheter måste den anslutas med USB Type C-sladd; trådlöshet kommer senare.

Hemma, med 100/10 Mbit-lina, strular det avsevärt mindre. Red Dead 2 och Destiny 2 ser riktigt bra ut, och både de och Tomb Raider och Samurai Shodown flyter som förväntat. Det ska understrykas att de långsammare spelen är idealiska för Stadia, medan de snabbare spelen funkar dugligt. Kontrollerna svarar rappt och fint, fast jag har svårt att känna att Stadia-kontrollen gör bättre ifrån sig än en vanlig Xbox-gamepad, trådad eller trådlös. Men under dessa förutsättningar, som jag antar är ganska typiska för folk som spelar i Sverige år 2019, är Stadia riktigt, riktigt bra på det tekniska planet. Och det oavsett om jag lirar på laptop, på stationär pc eller med Chromecast Ultra.

Medurs från övre vänstra hörnet: kontroller för Xbox One, PS4, Stadia och Switch.

Den Stadia-tjänst som släpptes förra veckan heter Premiere, kostar 1 399 kronor och innehåller en Stadia-gamepad, en Chromecast Ultra och tre månaders Pro-abonnemang. Det är alltså inte en prenumerationstjänst som Netflix och Xbox Game Pass, där en större mängd innehåll ingår i abonnemanget. Du köper spelen var för sig på traditionellt vis, och ordinarie pris är jämförbart med etablerade butiker som Steam. Det betyder att du får betala 639 kronor för Red Dead 2 och 379 för Wolfenstein: Youngblood, för att ta två typiska exempel. Mindre typiskt är att de vanliga versionerna av Grid och Rage 2 kostar 749 kronor styck – magstarkt.

Olika sorters Stadia

Stadia säljs enbart som Premiere-paket för närvarande, vilket kostar 1 399 kronor. Då ingår Stadia-kontrollen, Chromecast Ultra (dessa kan ej väljas bort), tre månaders Pro-abonnemang (ger stöd för 4K, 5.1-ljud, HDR och ett par spel ingår under prenumerationstiden). Under 2020 släpps en gratisversion med eftergifter som 1080p-upplösning, stereoljud och att varken spel eller hårdvara ingår.

Hela affärsmodellen är ett stort "WTF?!". Visst, under ideala förhållanden kan det vara möjligt att avnjuta tungdrivna spel för en förhållandevis liten slant – du sparar ju pengar på hårdvaran. Men för att få reda på hur förhållandena i ditt hem är måste du pynta 1 400 kronor för Stadia Premiere – även om du inte vill ha kontrollen eller en Chromecast Ultra, de ingår per tvång. Däremot kan kontrollen inte köpas separat för närvarande. Här uppenbaras en markant fördel med konsol och dator: de funkar likadant överallt. Stadia lär fungera i de flesta normala situationer om man har uppkoppling nog – men det finns inga garantier, och om din lina funkar illa sitter du där 1 400 kronor fattigare. En gratisversion ska släppas nästa år, men det hjälper ju inte nu. Som lök på laxen har Google just meddelat att Tomb Raider och Farming Simulator 19 läggs till Pro-abonnemanget i december – det svider rätt hårt för alla oss som köpt spelen de senaste dagarna.

"Hela affärsmodellen är ett stort 'WTF?!'"

Till saken hör att stora delar av Stadia är ofärdigt. Utlovade funktioner saknas, de ska komma senare. Kontrollen har en dedikerad knapp för att skärmdumpa eller spara de 30 senaste sekunderna, vilket är bra. Direkt dålig, däremot, är att du bara kan kolla på dem i mobilen. I porträttläge. Som inte kan zoomas. Och de kan inte delas. Stadia-kontrollen kan köras på pc – trådat, trådlöst kommer senare. Du måste köpa både Chromecast Ultra och Stadia-kontrollen, även om du inte vill ha dem. Och om du bara vill ha Stadia-kontrollen får du ändå stå ut med Chromecasten, för gamepaden säljs inte separat. Annat som saknas är achievements, ett gäng multiplayer-funktioner, Google-assistenten (som har en egen knapp på kontrollen), familjedelning, mobilstöd (förutom Google Pixel), med mera. Stadia modell november 2019 är ett betatest, vad Google än tar betalt och kallar den.

Alla premiärspel till Stadia

Assassin's Creed Odyssey
Attack on Titan 2: Final Battle
Destiny 2
Farming Simulator 19
Final Fantasy XV
Football Manager 2020
Grid
Gylt
Just Dance 2020
Kine
Metro Exodus
Mortal Kombat 11
NBA 2K20
Rage 2
Red Dead Redemption 2
Rise of the Tomb Raider
Samurai Shodown
Shadow of the Tomb Raider
Thumper
Tomb Raider: Definitive Edition
Trials Rising
Wolfenstein: Youngblood

Google har inte tänkt igenom hela idén med Stadia. I grund och botten har man byggt en riktigt vass streamingtjänst som gör det möjligt att köra snabba, krävande spel utan dyr hårdvara bättre än konkurrerande alternativ. Men man har inte gjort allting färdigt, och spelutbudet är både dyrt och svältfött (22 titlar tillgängliga när detta skrivs, varav två är helt nya). Man lovar en gratisversion, men börjar med en prislapp på 1 400 kronor för saker långtifrån alla behöver och löften om en gratisversion nästa år. Och man örfilar köparna genom att helt plötsligt göra spel man sålt i en vecka fritt tillgängliga för Pro-prenumeranter (det vill säga alla som kör Stadia nu - Pro ingår ju i Premiere-köpet).

Friversionen av Stadia kommer ge en billigare chans att se om tjänsten är något för dig. Köp ett spel (om inte Google lanserar något enkelt och tydligt sätt att testa gratis), sen räcker valfri Chrome-driven dator och anständig uppkoppling för att komma igång. Jag råder dig bestämt att vänta på det.

Men trots alla tveksamheter visar Stadia att streamade spel kan bli en kraft att räkna med, ett billigare alternativ till lokalt spelande, med allt färre eftergifter. Google bör lära av sina misstag, för det lär konkurrenterna göra. Och eventuella köpare kräva.

Google Stadia
2
Tveksamt
+
Riktigt bra prestanda (när allt funkar)
+
Sömlös förflyttning mellan olika enheter
-
Svajig prestanda
-
Vissa spel är svindyra
-
Ogenomtänkt affärsmodell
-
Luktar beta
Det här betyder betygen på FZ