Det svåraste med att vara förkroppsligandet av krig, är den konstanta kampen. Det kanske säger sig självt att man får ägna dagarna åt att slåss mot diverse styggelser om man råkar heta War, förstås. Däremot är det inte lika uppenbart att precis allting annat i världen också tycks vara ute efter en. Dörrar som vägrar öppna sig, ben som inte längre bär, och stundtals kraschar hela världen i tomma intet och ersätts med ett Windows-skrivbord.

Darksiders: Genesis är bland det buggigaste jag spelat på ett bra tag. I vanliga fall är min toleransnivå för buggar ganska hög. Jag spelade igenom både Fallout 2 och Vampire: The Masquerade – Bloodlines när de var nya – helt utan patcher. Särskilt det senare var nästan chockerande buggigt. Men om ett spel är riktigt engagerande och kul så kan jag förlåta mycket.

"En isometrisk, co-op-fokuserad spinoff på Darksiders"

Jag förutsätter att du vet vart jag är på väg med det här resonemanget – Darksiders: Genesis är inte så himla kul. På förhand var jag ändå nyfiken. En isometrisk, co-op-fokuserad spinoff på Darksiders låter som något jag skulle kunna gilla mer än originaltrilogin, om det görs rätt.

Vad vi får är en twin stick-shooter parat med ett hack n’ slash, beroende på vilken av karaktärerna du spelar som. War är mer inriktad på närstrid, och Strife på skjutvapen. Som den senare behöver du lära dig att hoppa undan fiendens attacker, medan War kan blockera dem. Emellanåt kan du också trolla fram en häst att rida på. Apokalypsens ryttare behöver ha en häst, trots allt.

Pusslen går mestadels ut på att aktivera olika mekanismer. Detta gör du med hjälp av förmågor som låses upp med tiden. Till exempel kan du skapa små portaler, och ett speciellt kastvapen kan användas för att tända eld bomber så att de exploderar.

Om du spelar ensam kan du hela tiden växla mellan War och Strife, som båda har sina olika färdigheter, styrkor och svagheter. Jag föredrar för det mesta Strife. Hans dubbla pistoler är effektiva, och han kan hålla sig på behörigt avstånd. War blir dock mer användbar med tiden, när han lär sig göra fläskiga, snurrande attacker som får mindre fiender att bli mos på en svinblink. Spelar du med en vän kan ni byta karaktär med varandra när ni vill, för lite omväxling.

Apropå co-op så har jag försökt spela så mycket av spelet som möjligt med en kompis. Men det har visat sig vara svårt, på grund av en tämligen elakartad bugg. Redan ganska tidigt i spelet kunde vi inte fortsätta till en ny nivå tillsammans. Det visade sig att han inte tilläts gå vidare på egen hand heller. Vi spelade om den föregående nivån, men inget hjälpte. Till slut fick jag fortsätta själv.

Inte för att det spelar så stor roll. Darksiders: Genesis är lite roligare om man är två, men så himla stor skillnad gör det inte. Plattformshoppandet är oprecist, uppgraderingssystemet rörigt och svåröverskådligt, och pusslen är mest enerverande och omständliga. Ibland är det också svårt att veta om du missat något eller om det är någon bugg som ställer till det igen. Flera gånger fick jag starta om spelet för att något gått fel och vägrade fixa sig. Dörrar som inte ville öppna sig, och en kamera som bara slutar följa med min karaktär. Några gånger fick jag starta om en bana från början för att kunna ta mig vidare.

Striderna är däremot helt okej. Jag gillar blandningen av närstrid och avståndsvapen, och framför allt Strife får en del kul förmågor i form av olika typer av ammunition. Problemet är bara att de inte sticker ut eller är tillräckligt roliga för att väga upp för alla andra brister. Som bäst är Darksiders: Genesis ett anonymt standardactionspel. Som sämst får det mig att längta efter apokalypsen.

Darksiders: Genesis
2
Tveksamt
+
Striderna är okej
+
Co-op…
-
…så länge det funkar
-
Buggar, buggar, buggar
-
Inte speciellt omväxlande
-
Dryga pussel
Det här betyder betygen på FZ