Calle Johansson-Sundelius

Battlefield: Bad Company 2 (2010)
Jag förstår att möjligheten att förvandla varenda byggnad på kartan till högar av sten är en utmaning för spelutvecklare, både ur ett tekniskt och ett designmässigt perspektiv. Samtidigt kan jag inte släppa att Battlefield peakade för mig när förstörelsen var bäst. Känslan av att jämna byn på Arica Harbor med marken och sedan rulla in i hamnen är utan tvekan ett av mina favoritögonblick någonsin.

GTA V (2013)
Trevor, Trevor, Trevor. Det var verkligen ett genidrag att göra en karaktär av sättet de flesta av oss spelar Grand Theft Auto på. Som riktiga svin och med Trevor kändes det helt naturligt att ställa sig mitt i en korsning, iförd endast skitiga kalsonger och ta fram en granatkastare.

Overwatch (2016)
Om du inte redan visste det är jag en sucker för tighta multiplayershooters och Blizzard angrep genren med samma precision som allt annat de gör. Det är utan tvekan ett av spelen jag lagt allra mest timmar på de senaste tio åren och titeln jag återvänder till som en snuttefilt när jag bara behöver rensa skallen ett tag.

Hotline Miami (2012)
Att det skulle krävas lite gammalt hederligt ultravåld för att den är gamle quakearen älska sitt första indiespel är kanske inte så konstigt. Svenskduon i Dennaton Games lyckades inte bara med att sälja in genren hos mig utan samlade också ihop det enda spelsoundtrack jag kan lyssna på.

Red Dead Redemption 2 (2018)
Nämen, två Rockstar-spel på min lista?! Ja, men de kunde samtidigt inte skilja sig mer åt. Visst kan du kaosa runt i Valentine, men jag lockas av helt andra värden. Visst är Los Santos en imponerande tolkning av LA, men helsike vilken värld man får avnjuta som Arthur Morgan. Första gången man rider in i Saint Denis är det svårt att inte bli imponerad, samtidigt som kontrasterna mot allt det vackra utanför stadsgränsen inte kunde vara tydligare.

Erik Cedervall

Undertale (2015)
Likt Portal är Undertale ett deisgnmässigt mästerverk, framdriven av en urdum humor som resonerar med en populärkultur besatt och söta hundar och puns, samt ett soundtrack som kan vara det bästa någonsin. Och jag älskade varje sekund av det. Toby Fox är antigen spelvärldens Mozart eller årtiondets “one-hit-wonder” som nog evigt kommer förfölja mina topplistor både när det kommer till musik och spel.

Portal 2 (2011)
Förmågan hos manusförfattarna och speldesigners att så hänsyslöst genomskåda spelaren var något helt nytt för mig. Men det verkliga nöjet kom när jag dessutom fann glädje i att genomskådas och fick mig samtidigt förstå det absurda i vad spel och dess världar ibland kräver av oss.

The Witcher 3: Wild Hunt (2015)
Valet mellan The Withcer 3 och Skyrim var inte ett lätt sådant, men på samma gång självklart. Glädjen att rida igenom den levande världen som är The Witcher och ta del av de absurda karaktärerna, emotionella stunderna och jaga monster är oslagbar. Det är inte konstigt att The Withcer har blivit ett paradigmskifte i hur open-world-rollspel ska göras.

Overwatch (2016)
Om vi ska utgå ifrån ren speltid slår Overwatch nog samtliga spel och dess speltimmar på fingarna (från detta årtioende åminstonde). Även om jag inte spelar det med samma gusto som när det kom ut är det trots allt en välbekant ansikte jag alltid finner trygghet i med sina färgglada karaktärer och fantastiska gameplay.

Halo: Reach (2010)
Bungies svansång till Halo-serien kulminierar i den mest spektakulära spelupplevelsen jag hade i början av detta årtiodende. Reach var inte bara ett farväl till Halo, utan en hel serie som har kommit att definiera mina spelvanor och senare blivit en måttstock för hur en shooter ska göras.

Mike Stranéus

Mass Effect 2 (2010)
Om jag ska sammanfatta Mass Effect 2 i en onödigt lång mening lyder den: "Det är en genreöverskridande rymdopera förlagd till en sandlåda fullproppad av små detaljer och en story som slår det mesta än idag." Och som extra pommes på kebaben hade spelet ett förbannat bra DLC-utbud.

Uncharted 3 (2011)
Den tredje delen i Nathan Drakes äventyrsfyllda liv erbjöd kanske den bästa actionfilm jag någonsin spelat. Baserat löst kring TE Lawrences dagar som arkeolog fick spelaren följa med Nathan och Victor på en galen resa bland sand och ruiner som jag gärna spelar om ett par gånger varje år.

Sleeping Dogs (2012)
En välregisserad, neonljusdränkt kriminalhistoria i Hongkong visade att Rockstar fortfarande har något att lära när det kommer till att tackla konceptet med open world-spel. Det var plötsligt roligt att fightas och att spelet hade en radiostation dedikerad till det smått legendariska skivbolaget Ninja Tune är värt en applåd.

Spec Ops: The Line (2012)
Det finns spel som lämnar bestående intryck. Spec Ops: The Line är ett sådant spel. Det var knappast best-in-class spelmässigt, men inspirationen från verk som Joseph Conrads "Heart of Darkness" och Coppolas "Apocalypse Now" utgör ramverket för en annorlunda upplevelse för både sinne och förnuft.

Spider-Man (2018)
Det har gjorts otaliga försök att att översätta spindelmannens äventyr i New York i spelform. Och när väl alla pusselbitarna föll på plats var det ren njutning. Serienörden inom mig har sällan varit så nöjd och jag kan fortfarande svinga en stund bland skyskraporna i rent meditativt syfte.